För att inte snacka om hennes alldeles för stora och runda ögon. Något snällare och varmare än dem får man leta efter.

Den långa, mjuka, kramgoa och timglasformade kroppen är perfekt att krama och ha i knät. Och jag är tacksam för att hon gillar att vara där.

Garbo är en fantastisk hund att leva med. Hon är otroligt förlåtande och entusiastisk. Att hon dessutom är min gör inte saken sämre.

Och den senaste veckan har jag gjort som jag gör vid enstaka tillfällen, det vill säga använt vinstfoder som promenadgodis.

Taxflickorna brukar gilla lite omväxling (även om de äter i stort sett allt). Och jag har aldrig märkt att deras magar har reagerat på att de har fått nåt annat än det de är vana vid. Själv var jag glad över att fetthalten är rätt låg, det vill säga densamma som på det foder som båda flickorna har ätit under i stort sett hela sina liv.

Men jag kommer inte att fortsätta ge dem av Doggyfodret. För jäklar vad mycket mer och oftare de skiter.

En titt på innehållsförteckningen visar att 55 procent av Doggyfodret består av vete. Och jag misstänker att skitandet beror på det.

På Divas tid, när jag försökte researcha lite i hundfoderdjungeln, hävdade  foderförståsigpåarna att hundar inte är gjorda för att äta en massa spannmål. Så jag valde ett foder fritt från det till Diva, det vill säga Nutros lamm och ris, vilket hon tycktes må utmärkt av och bli mätt på. Det fodret har dessutom en förhållandevis låg fetthalt, så det var hyfsat lätt att hålla hennes vikt med det.

När Garbo var gammal nog för att gå över till vuxenfoder fick även hon Nutros lamm- och ris. Men under flera månader för några år sen var det jättesvårt att få tag i det och personalen i djurbutiken rekommenderade därför Precept Sensicare istället. Det är visst det foder som mest påminner om Nutrofodret.

Därefter har jag hållit fast vid Sensicare. Och det lär jag alltså fortsätta med.

Endast några få dagar med svinkyla. Ingen eller lite lagom med snö. Och knappt nåt blask.

Idag var vi vid Rävslingan för första gången på länge. Eftersom isen ligger passade vi på att gå en bit på den.

Att titta upp mot land var en upplevelse.

För motion är verkligen inte min grej. Jag anstränger mig aldrig fysiskt. Jag gillar inte att bli svettig. Och jag kan absolut inte springa.

Så har det varit i hela mitt liv. Ända sen jag föddes med klumpfot och fick tillbringa stora delar av min uppväxt med ena foten i gips.

Jag har alltid varit mycket klumpig. Högerfoten är stum och svag, blir trött och gör ont. Dessutom är dojorna alltid ungefär en stortå för långa. Så jag vinglar, snubblar och slår mig ofta.

Ändå lyckades Ninni lura med mig på en nybörjarkurs i agility våren 1999. Dealen var att om jag och Diva hakade på Ninni och hennes westie Selma, så skulle de göra oss sällskap på kantarellsökkursen som jag mycket hellre ville gå.

Sen gick det som det gick. Jag fattar det knappt själv. Och nu har Mija fått för sig att jag ska delta i studiecirkeln KOM IGÅNG! Fysträning för agilityhandlern. Det känns som rena skämtet.

Men igår kväll hade Mija, Helene, Håkan och jag nån form av upptaktsmöte hemma hos Mija. Det var precis lagom ansträngande. Efter att flickorna och jag i rask takt hade promenerat dit i snöfallet slog jag mig ner i soffan, tittade på en finsk tränings-dvd, drack vin och dippade grönsaker.

Jag misstänker dock att träffarna kommer att bli värre framåt våren. Då är det meningen att vi ska träna styrka, koordination och allt vad det heter, för att kunna röra oss snabbare och smidigare under agilityloppen.

Det är säkert jättenyttigt. Om inte annat bör jag nog lära mig att värma upp på ett vettigt sätt, så att jag slipper fler muskelbristningar. Men de akrobatiska övningarna som vi studerade igår såg verkligen livsfarliga ut. Iallafall för en sån som jag.

Och jag kan inte påstå att jag är motiverad, då projektet känns rätt lönlöst. Jag tror faktiskt inte att jag kan lära mig att göra snabbare framförbyten, rivstarta och springa fort på raksträckor.

Men, men… Jag ska ge studiecirkeln en chans.

Lekte lite med ett par av Linda Anderssons foton på mina atleter och en app som jag inte kunde låta bli att ladda ner häromdan.

Missnöjeskören till vänster tyckte förstås att det var värdelöst att jag inte hade råd att delta med hund. Men jag var också rädd att låret inte skulle palla. Fast det hade det nog gjort, med tanke på hur bra det gick att träna i lördags.

Jag är iallafall full av träningsinspiration.

Min tråcklingsarm måste bli distinktare och få en tydligare riktning. Liksom pushbenet i tråcklingar. Övrigt fotarbete klarar jag inte att tänka på, även om Mija tycks ha gett sig fan på att få mig i bättre agilityform.

Jag ska nog över huvud taget använda inarmen lite mer än jag gör.

Rivstarter efter tråcklingar med bakombyten måste jag träna betydligt mer på. Och det lär nog Mija också se till att jag gör, om jag känner henne rätt.

Inför tunnlar får jag inte bromsa eller vända för tidigt.

Och jag måste akta mig för att påbörja framförbyten för tidigt.

Bland mycket annat.

Dels gick det att variera sin handling på flera ställen. Och dels överraskade Chaplin rejält. Det verkar faktiskt som att Malins och min nötning av slalom och tunnlar den senaste månaden har gjort det lilla pyret lite mer självständigt och självsäkert.

Början är ju inget konstig. Vid 7 gjorde jag ett framförbyte. Därefter fick Chaplin ta 8 rakt fram. 9 var en kort tunnel, så avståndet 8-9 blev riktigt långt. Av nån anledning, förmodligen var jag nonchalant och tyckte att “det ska hon kunna”, så tog Garbo 10 från fel håll flera gånger. Jag pushade alltså och gjorde framförbyte 10-11.

Sen kom den sekvens som jag trodde skulle bli riktigt svår för båda. Men den var inte alls så farlig. Jag skickade till 11 (vi har ingen mur utan det var ett vanligt hopphinder) och serpentinade 12 de flesta gångerna. Chaplin sprang förbi 13 första gången, men fixade passagen galant efter det. Garbo klarade serpentinen bra de första försöken, men sen var jag lite sen och då tog hon 13 bakifrån istället för 12. De sista gångerna jag körde med Garbo gjorde jag därför bakombyte 11-12. Och när jag väl kom på hur jag skulle bromsa och vinkla min kropp blev det ett himla bra handlingsalternativ med betydligt behagligare väg för mig.

Det jag är mest impad över med båda flickorna är att de följde med mig runt boxhörnet varje gång som jag serpentinade 12. Såna där situationer fasar jag för, eftersom jag är så dålig på att tajma dem. Är hunden liten glider den jättelätt in och tar 13 från fel håll.

Jag är dessutom otroligt nöjd över att Chaplin fixade slalomingången. Hon brukar tycka att det är jättekonstigt att flicka in, men sneglade inte ens på mig. Inte heller när jag hade serpentinat 17 och gjorde bakombyte 18-19, trots att det sistnämnda avståndet måste ha varit över 7 meter. En gång testade jag att göra framförbyte före 17, men det hann jag inte ens med Chaplin.

Ärligt talat vet jag inte om flickorna lärde sig så himla mycket, förutom att Chaplin så klart fick lite erfarenhet av sånt som hon aldrig ens hade testat (serpentin runt boxhörn) tidigare. Men för mig gick det upp ett och annat ljus.

Och – bäst av allt – jag kände inte av den där jäkla muskelbristningen.

Dels vill jag se hur det känns i hamstringsmusklerna i vänterbenet, så här tre veckor efter att de small. Och dels verkar Anne Saviojas hoppklassbana som Helene har hittat rolig.

Jag tänker definitivt värma upp ordentligt. Dessutom kommer jag att följa Evas råd och använda elastisk binda kring låret. Var och köpte en sån igår. Och vet att jag kommer att tycka att det känns tjorvigt. Jag gillar nämligen inte att ha nåt under långbyxor. Använder till exempel aldrig underställ eller liknande.

Men vad gör man inte för att få träna lite?

Konstgräsunderlaget var toppen. Att det var lite svalt därinne var rätt skönt, för annars hade jag nog blivit svettig. Och det gillar jag inte att bli. Nybryggt kaffe i pauserna säger jag dock inte nej till.

Trots att jag hade ritat en kombination som egentligen krävde en lite bredare hall, med två skicksituationer och en serpentin med bakombyte, så blev träningen bra. För både mig, Anki och Karin.

Fast jag borde förstås ha tänkt på att Chaplin aldrig har gjort serpentin med bakombyte tidigare. Och inte blev det lättare när nästa hinder skulle tas bakifrån. Men, men… Det funkade efter ett par missförstånd. Så förhoppningsvis blev vi lite klokare båda två. Skicksituationerna köpte hon iallafall bra. Och det är ju allra viktigast för mig.

Garbo har svårt att hålla sig tajt i serpentinsvängar efter långa raksträckor, alltså när hon ska svänga tillbaka mot serpentinhindret. Vi fick inte riktigt till det, eftersom träningstiden började närma sig sitt slut. Men jag får se till att bygga upp liknande situationer i ridhuset kommande onsdagskvällar. Det är liksom inte ett nytt problem.

Allra bäst var nog trots allt att jag inte kände av min muskelbristning. Jag tog hänsyn till den när jag ritade kombinationen, så jag behövde inte springa många steg. Men ändå. De jag sprang gjorde inte ont. Jippie!

Jag och taxflickorna har alltså tillbringat ännu en skön helg hos Anki och alla hennes djur på landet. Chaplin var så upphetsad att hon stundtals darrade när hon såg lilla röda Findus, som nu har hunnit bli ett halvår. Men för det mesta behärskade hon sig, så på det stora hela gick det bra med katterna.

Gässen kunde hon dock inte låta bli att sätta fart på. Och fåren sprang hon bort och skrek lite på. Dessutom försvann hon upp i skogen med drevskall i några minuter igår. Men idag skötte både hon och jag oss betydligt bättre, så den långa och snöiga promenaden blev riktigt mysig.