Den som hade svårast för det hela var – surprise, surprise – störningskänsliga Chaplin. Momenten fixade hon hyfsat, men skyltarna tyckte hon tydligen liknade nåt som vi har tränat kontaktfält på. För när jag skulle ha henne att gå från frontposition och runt mig till fotposition ställde hon sig 2+2 på skylten. Vad jag än gjorde.

Jag får ta och träna lite, helt enkelt. Och har faktiskt redan idag kontaktat Meta för att få nån som kan sporten att träna med. Ska beställa den nyaste boken och läsa på lite också. För rallylydnad tänker jag definitivt tävla redan i år.

Flickorna och jag har alltså varit på Taxens dag på Lida.

Vi kom iväg betydligt senare än jag hade tänkt mig, eftersom Garbo var knepig och haltade lite. Till slut hittade jag dock en pytteliten fästing på hennes vänstra framben. Det var tydligt att det var där den satt som hon ömmade. Tack och lov.

Det har hunnit gå hela 14 år sen jag var på Taxens dag första gången. Då var vi på Kärsön. Diva var sju månader och en av hennes kullsystrar, Disa, var där. De busade i flera timmar och Diva blev bästa valp på drop in-utställningen.

Den dagen har jag förevigad på superfina bilder i en hörna i mitt kök. Bilderna togs av min kompis Gunilla, som är fotograf.

Främsta anledningen till att jag inte har kommit iväg sen dess är att Taxens dag nästan alltid har krockat med tävlingar. Dessutom känner jag inte så mycket taxfolk. Idag träffade vi iallafall Chaplins uppfödare.

Förutom att delta i den inofficiella utställningen kunde man alltså prova på rallylydnad och viltspår (tror jag, jag såg inget, men jag var ju sen). Dessutom fanns det såna där Rusta-agilityhinder uppställda. Jag körde ett par varv med Chaplin, men gillar inte när det är för få slalompinnar och ett idiotiskt långt släp på säcken.

Bäst var att flickorna efteråt kunde bada vid hundbadet. Det var knappt att de ville gå därifrån. För det var otroligt varmt. Men jag fick med mig dem till skogen där vi gick 7 km-spåret. Det var ljuvligt och skuggigt större delen av promenaden.

Malin och jag körde bland annat en agilitytvåa som redan var uppbyggd. Den var precis lagom svår för Chaplin.

Men framför allt byggde vi upp passagen från agilitytvåan på SSBK i lördags, där jag blev stillastående efter tunneln och Chaplin nästan slutade att springa. För inte nog med att jag stod still, jag skymde hindret som hon var på väg till.

Och Malin hade så klart rätt som sa att jag måste hämta upp taxarna redan när de kommer ur tunneln. Fan, att jag ska vara så jävla slö att jag inte ens ser det när jag går banan. Mija påpekade det för mig redan under ridhusträningen i vintras, när Garbo fick en megasväng i en situation. Men nu när jag till och med har skrivit det här kanske jag kan lära mig att komma ihåg det.

Eftersom jag gärna vill spegelvända kombinationer byggde vi alltså upp den enligt min taskiga ritning till vänster.

Mija och jag gjorde det riktigt svårt för oss i värmen ikväll, genom att välja en rolig hoppklassbana för large från landslagsuttagningen i Smedjebacken förra helgen. Och den som klarade banan bäst vid första försöket var – Chaplin!

Men, det är egentligen inte så otroligt förvånande. Svårigheterna var tänkta för långsprungna hundar. Och det kan man ju verkligen inte anklaga henne för att vara. Dessutom har hon inte nåt vidare hindersug.

Det jag är mest glad över är att båda flickorna faktiskt drog direkt på oxern efter slalom, det vill säga fixade att springa mellan två hinder mot ett tredje. Och att de sög på himla bra och självständigt på långhoppet, så att jag inte alls hade några problem att hinna serpentinen vid 15.

Men jag strulade till det före tunnel 8. Jag ville hela tiden sticka för tidigt för att hinna tråckla före 10, och då blev min handling helt obegriplig.

Mija hjälpte mig vid serpentinen 20-21, som så klart inte alls blir en serpentin för Chaplin. Så fort hon landar efter 20 ser hon ju baksidan på 21. Istället blev jag tvungen att göra ett framförbyte 20-21, för att sen pusha och serpentina 21. Då blev det bra.

Nyttiga och roliga träningspass, med andra ord. Att få hjälp av kloka människor är precis vad jag behöver.

Garbo har förresten hittat en ny favvoleksak, som hon är smått fixerad vid. Och ingen är gladare än jag, för den har inget snöre som hon kan tugga av. Dessutom flyter den, upptäckte vi när flickorna badade igår kväll.

Rasken är för rolig. Han verkligen slänger sig ner i skuggan och vilar när han har kört klart. Så gör inte direkt taxarna. Snygg tunga har han också.

Kände mig faktiskt ringrostig igår. Tappar lätt tajmingen med Garbo och filmerna visar tydligt att känslan stämmer. Helvete vad sen jag är i till exempel sista svängen i agilityloppet. Helt i onödan, dessutom. Likaså i samma sväng i hopploppet, men där var jag iallafall inte på plats.

Att Garbo missade balansens nedfart, för kanske femte gången i sin karriär, beror nog på tre saker. Förmodligen i kombination med varann. Jag tvingades att vara nära, det svängde samt att jag håller på att träna om kontaktfälten så att jag ska kunna använda springande i en specifik situation. Taxfröken är väl lite förvirrad, helt enkelt.

Jag är iallafall nöjd med skickochsticket före balansen och slalom i agilityklassen. Samt starten och det för oss svåra bakombytet i hoppklassen. Nu är vi ett steg närmare Ag Silver. Det fattas bara några få hoppnollor till.

Chaplin kändes loj i värmen innan vi skulle köra idag, så jag befarade det värsta. Men även om starten i hoppklassen var katastrofal, ytligt sett, så gör det mig inte det minsta. Felet var att hon drog mot hinder som hon trodde att hon ska ta och det är ju vad jag vill.

Rivningen vet jag inte vad den berodde på. Men vad jag kan minnas har hon aldrig rivit på tävling tidigare, trots att hon är så liten. Så det bekymrar mig inte heller.

I agilityklassen kändes det som att det gick aslångsamt. Vilket det så klart också gjorde. Men det var verkligen inte en bana som passade oss. Den bestod i stort sett av fyra raksträckor och hade maxade avstånd mellan de flesta hindren.

Jag är iallafall glad över att hon nästan hela tiden tittade på hindren och att hon klarade det svåra bakombytet vid långhoppet. Svängen från tunneln till slalom behöver jag tydligen träna mycket på. Den går sjukt långsamt, förmodligen för att jag står still och kanske för att hon inte ser hopphindret.

Tredje plats kom vi på. Men det var inte så många startande, så det delades bara ut två pinnar.

Och igår kändes det som att hon själv hade dragit samma slutsats. Jag hann nämligen inte mer än lägga ut mattan på köksbordet förrän hon låg på den och tyckte att jag skulle sätta igång.

Det tog sina timmar. Men jag hade en bra bok att lyssna på, så det var rätt mysigt.

Chaplin har fått rikligare med päls sen kastreringen i november. Tidigare fick hon som en ås på ryggen, men i vinter har hon blivit lurvig över hela kroppen. Jag tycker dock inte att kvaliteten har försämrats.

Hon är inte lika förtjust i att bli ompysslad. Och även om hon inte protesterade eller nåt var det som att Garbo kände på sig att hon behövde lite stöd. Eller så ville Garbo inte vara ensam på golvet.

Så här såg det iallafall ut på bordet efter en stund.

Garbo bara rullade ihop sig på mattan, rygg mot rygg med Chaplin, under tiden som jag trimmade klart. Att strippa Chaplin är enklare och går betydligt snabbare.

Idag är flickorna taniga.

Så jäkla kul!

Överlag är jag rätt nöjd med loppet, förutom svängen efter första tunneln. Där står jag i vägen, trots att jag försökte att inte fick skymma hopphindret. Chaplin pinnar dock på rätt bra hela tiden. För att vara Chaplin, alltså. Och med tanke på att alla hinder är maxade(!), så att hon tvingas hoppa mer än 50 procent över sin mankhöjd.

I hopploppet diskade vi oss. Jag började hetsa i slutet av slalom och då gick hon ur. Så jag bara körde på.

Och laget diskades i båda klasserna.

Sällskapsdamen Garbo fick köra lite på uppvärmningshindren, för att inte bli alltför besviken. I övrigt tiggde hon mat från Gunilla.

Så jag tror nog att vi är överens alla tre om att det blev en riktigt härlig dag i Söderköping, med fantastiskt väder och ett bra arrangemang på en precis lagom liten tävling. Nu har jag nästan solfrossa och en illröd panna.

Men på söndag ska äntligen Chaplin och jag tävla med Minimix i Söderköping. Laget har bytt namn och fått ett nytt ekipage den här SM-kvalsäsongen, nämligen Dionne och italienska vinthunden Tindra.

Till skillnad från hur det är med Garbo, brukar det vara en utmärkt uppladdning för Chaplin att vila sig i form. Så jag hoppas att det stämmer även denna gång och att Taxpyrets motivation kommer att vara på topp.

Som för att spä på mitt sug mejlade Malin filmer med två Chaplinlopp till mig just ikväll. Hon tog dem på Gagnef-Flodas tävling i början av augusti förra året.

Hopploppet är riktigt bra. Chaplin jobbar på, springer både ikapp mig och släpper på fint, även om jag så klart önskar att hon hade haft ett betydligt mer Garbolikt tryck. Jag är sen med framförbytet efter slalom, men Chaplin fixade inte alltid att jag sprang ifrån henne i slalom då. Nu har vi tränat mer och det känns som att hon har blivit säkrare.

Det som gör mig allra gladast med filmerna är dock att jag inte tycker att det ser ut som att hon tittar så himla mycket på mig. Nu har vi ju dessutom tränat en del på att just ta för sig och hindersug.

Så på söndag, då jäklar ska vi köra.

Det blev alltså Chaplin som passade bäst för reklamjobbet, trots att det egentligen var Garbo som Hemköp och reklambyrån anlitade.

Men, som sagt, utrymmet var jättetrångt. Och nån gång ska det lilla pyret tydligen ha nytta av sin storlek.

Söt är hon iallafall. Tycker den inte särskilt objektiva matten.

Men självklart spelade även tävlingens starttid in. Jag hade faktiskt ingen lust att gå upp halv fem för att hinna till min första banvandring. Skulle dessutom ha fått stanna kvar tills dagens sista klass var slut, eftersom jag hade planerat att samåka med Gunilla och Ulla.

Istället har jag alltså jobbat. Nåja, inte så mycket som jag hade hoppats. Men dygnet är ju inte slut än.

En lång promenad och ett träningspass med flickorna har jag iallafall hunnit med. Det sistnämnda fick oss alla tre att känna oss som världsmästare.

Chaplin gjorde bland annat den här övningen, med ett för henne ganska svårt bakombyte vid slalom.

Första gången tvekade hon lite när hon kände att jag sprang åt fel håll i förhållande till henne, men hon fortsatte. Sen gick det bra. Hon till och med morrade när hon forcerade sig fram i slalom.

Det viktigaste för mig just nu är dock att hon inte tittar på mig mellan hindren. Och det gjorde hon alltså varken mellan gungan och slalom, eller mellan slalom och tunneln.

Duktig tjej! Och supermotiverad. Tack och lov.

Garbo har jag till och från försökt lära det muntliga flickkommandot ”ut”. Min förhoppning är att jag ska kunna använda det i en situation som den till höger.

Och trots att det var ett tag sen vi tränade på det (då skulle hon dessutom från slalom och till en tunnel) tvekade hon inte en enda gång idag, utan pinnade på och förstod precis vad jag menade. Samma sak när jag spegelvände kombinationen.

En anledning är säkert att jag har blivit bättre på att tajma mitt kommando. En annan att Garbos förståelse för det har ökat.

Jag skulle vilja kunna använda ”ut” även när hon direkt efter balansen och A-hindret ska ta en tunnel som ligger under kontaktfältshindret. Det hade varit så himla smidigt och sparat så många steg för mig. Men dit har vi inte kommit än. Just nu känns det dock inte omöjligt att vi så småningom kommer att lyckas.

Jag kan inte låta bli att garva. För det har jag också anklagats för. Av samma anledning som den, från och med i morgon, före detta länspolismästaren.

Vår kost är nämligen väldigt ensidig. Och vi trivs med det.

Hennes anledning är att hon inte lagar mat. Det gör hennes man. Som kan en middagsrätt. Och när Götblad är på tjänsteresor händer det till och med att hon längtar efter den.

Själv har jag ingenting emot variation. Men jag ruttnar inte på favoriträtterna, utan kan äta samma flera veckor i sträck. Då slipper jag att försöka hitta på nåt annat.

Sen jag började med LCHF-kost för 15 månader sen och ofta måste laga mat själv blir det gärna blomkåls- och/eller broccoligratäng med kassler eller bacon i, tacogratäng eller ostomelett.

Jag är verkligen ingen kattmänniska. Men den här gosiga killen är så jäkla smart och totalt ostressad, trots att han bara är typ åtta månader.

Han vet precis hur en gapig och uppjagad tax som Chaplin bör hanteras. Och ger mig därför massor av bra träningstillfällen.