Träning ger färdighet

Det kändes både skönt och trist att inte tävla i Oxelösund idag. Jag sliter nämligen med en faktaspäckad krigsdokumentär, som tar otroligt lång tid för mig att översätta. Och det fick avgöra.

Men självklart spelade även tävlingens starttid in. Jag hade faktiskt ingen lust att gå upp halv fem för att hinna till min första banvandring. Skulle dessutom ha fått stanna kvar tills dagens sista klass var slut, eftersom jag hade planerat att samåka med Gunilla och Ulla.

Istället har jag alltså jobbat. Nåja, inte så mycket som jag hade hoppats. Men dygnet är ju inte slut än.

En lång promenad och ett träningspass med flickorna har jag iallafall hunnit med. Det sistnämnda fick oss alla tre att känna oss som världsmästare.

Chaplin gjorde bland annat den här övningen, med ett för henne ganska svårt bakombyte vid slalom.

Första gången tvekade hon lite när hon kände att jag sprang åt fel håll i förhållande till henne, men hon fortsatte. Sen gick det bra. Hon till och med morrade när hon forcerade sig fram i slalom.

Det viktigaste för mig just nu är dock att hon inte tittar på mig mellan hindren. Och det gjorde hon alltså varken mellan gungan och slalom, eller mellan slalom och tunneln.

Duktig tjej! Och supermotiverad. Tack och lov.

Garbo har jag till och från försökt lära det muntliga flickkommandot ”ut”. Min förhoppning är att jag ska kunna använda det i en situation som den till höger.

Och trots att det var ett tag sen vi tränade på det (då skulle hon dessutom från slalom och till en tunnel) tvekade hon inte en enda gång idag, utan pinnade på och förstod precis vad jag menade. Samma sak när jag spegelvände kombinationen.

En anledning är säkert att jag har blivit bättre på att tajma mitt kommando. En annan att Garbos förståelse för det har ökat.

Jag skulle vilja kunna använda ”ut” även när hon direkt efter balansen och A-hindret ska ta en tunnel som ligger under kontaktfältshindret. Det hade varit så himla smidigt och sparat så många steg för mig. Men dit har vi inte kommit än. Just nu känns det dock inte omöjligt att vi så småningom kommer att lyckas.

Äta som en hund

Sitter och jobbar med teven skvalande i bakgrunden. I ett gammalt reprisklipp hör jag Carin Götblad säga att hon äter som en hund.

Jag kan inte låta bli att garva. För det har jag också anklagats för. Av samma anledning som den, från och med i morgon, före detta länspolismästaren.

Vår kost är nämligen väldigt ensidig. Och vi trivs med det.

Hennes anledning är att hon inte lagar mat. Det gör hennes man. Som kan en middagsrätt. Och när Götblad är på tjänsteresor händer det till och med att hon längtar efter den.

Själv har jag ingenting emot variation. Men jag ruttnar inte på favoriträtterna, utan kan äta samma flera veckor i sträck. Då slipper jag att försöka hitta på nåt annat.

Sen jag började med LCHF-kost för 15 månader sen och ofta måste laga mat själv blir det gärna blomkåls- och/eller broccoligratäng med kassler eller bacon i, tacogratäng eller ostomelett.

Findus – vår favoritkatt

Vi firade valborg hos Anki. Och vår favoritkatt Findus.

Jag är verkligen ingen kattmänniska. Men den här gosiga killen är så jäkla smart och totalt ostressad, trots att han bara är typ åtta månader.

Han vet precis hur en gapig och uppjagad tax som Chaplin bör hanteras. Och ger mig därför massor av bra träningstillfällen.

 

Härlig heldag

Jag bara kan inte låta bli att testa mig fram med min nya kamera. Det är så kul. Och den är så lätt att använda.

Idag kom den till användning när Ina och jag tränade lydnad och freestyle på klubben i många timmar. Vi inledde med en ganska lång uppvärmningspromenad och varvade sen träning, fika och sollapande.

Den perfekta dagen avslutades med en tvåtimmarspromenad vid Rävslingan.

Kamptaxar

Nuvarande träningsprojekt

Jag håller på med lite olika agilityträningsprojekt med flickorna.

Tanken är att få upp ett tunnelsug på Chaplin. Jag har aldrig varit med om en hund som det har varit så svårt med. Av grythundsras, dessutom. Och hon kan ju inte direkt skylla på att hålen är trånga.

Däremot kom jag idag på varför hon verkar tycka att det är bökigt med böjda tunnlar. De är ju veckade. Och vecken blir faktiskt som en hinderbana för henne.

Från början har hon, till skillnad från många andra smallhundar, föredragit platten. Den är nog hennes absoluta favorithinder. Även när den är blöt och hopknycklad ska hon prompt ta den.

Jag lägger upp träningen enligt ritningen nedan. Och tanken är alltså att hon inte ska vrida huvudet bakåt och kolla med mig innan hon springer mot hålet, sju meter rakt fram. Jag baklängeskedjar och belönar alltid efter tunneln.

De tre pass som vi har kört den senaste veckan har tack och lov gjort mig lite hoppfull. Tror bara att hon har kollat på mig en enda gång.

Och vinterns inomhusträning, där jag la krut på att få henne att dra mot slalom utan att vrida på huvudet, gav ju ett himla bra resultat. Men det gäller så klart att hon ser slalomhindret, även när det står långt bort.

Man skulle förstås kunna tro att det inte finns så mycket kvar att träna på med en drygt sju och ett halvt år gammal agilitychampion som Garbo, som dessutom har tävlat mycket under en än så länge sex år lång karriär. Men vi har två nya projekt på gång.

Dels har jag infört springande kontaktfält i en viss situation. Det vill säga när hon direkt efter balansen ska ta en tunnel rakt fram. Nån annan situation lär hon aldrig klara det i, eftersom hon låser så tidigt och blir ostyrbar (trots att jag i alla år har tränat jättemycket styrning efter just balansen).

Så nu håller jag på att lära henne att lyssna på vilket kommando jag säger: ”Balans” eller ”fram”. Jag behöver väl inte påpeka att Garbo älskar träningen, även om hon tycker att jag är petig och snål med belöningar när hon tar egna initiativ?

Vi tränar också vidare på vårt muntliga ut-kommando. Det går framåt, eller snarare utåt, Men jag måste träna det mycket mer regelbundet innan jag vågar använda det på tävling. Dessutom gäller det att rätt situation dyker upp.

Flickorna är otroligt olika att träna och tävla. Som natt och dag. Men det är väl sånt som är utvecklande för föraren?

Sund i mun

Förmiddagen tillbringade flickorna, jag och chefen på en pressfrukostträff på Gärdet. Den var startskottet för årets Sund i mun-månad, som arrangeras av Pedigree i samarbete med deltagande veterinärer (längst fram på bilden står Hedvig Armerén, sekreterare i Svenska sällskapet för Djurtandvård) och med stöd från SKK.

Jag tycker att kampanjen är värd att uppmärksammas. För under maj kan de hundägare som vill boka en gratis tandkontroll hos nån av de deltagande veterinärerna, som man hittar på denna sida.

Flickornas tänder ser himla fina ut, trots att jag slarvar lite väl mycket med tandborstningen. Men jag funderar faktiskt på att utnyttja erbjudandet. För säkerhets skull, liksom.