Söndag på Skytteholm

Det gäller att ta vara på och försöka bevara ljusglimtarna i tillvaron.

I går hade vi det så här bekymmerslöst i ett par timmar.

Kung Paolo och resten av gänget

Från vänster: Garbo, Chaplin, Paolo, Vippa, Lilla My (bakom Vippa), Kir och Hedda.

Dessutom var jag, Meta och Robban med på golfbanan. Robban tog bilden med sin mobil.

Publicerat i Promenader | Lämna en kommentar

Motion till SAgiK om en ”rasfestival”

”Inför en årlig ‘rasfestival'”.

Den uppmaningen har jag och några klubbkompisar skrivit i en motion till Svenska Agilityklubbens (SAgiK:s) årsmöte. Motionen går att läsa här.

Så här rapporterade jag i Hundsport efter den första ”rasfestivalen”, som kallades AgIF:s nationella agilitymästerskap. Och ända sen den andra, Rasspecialen, har jag verkligen saknat en liknande tävling. Det var så himla kul att både delta och titta på alla duktiga ekipage.

Fast för oss tre som just då tävlade med tax i klass III var det kanske inte så superspännande att kvala. Det fanns ju varsin plats för oss, så länge vi under kvalperioden lyckades göra minst ett nollat lopp i klass III och med det placera oss som sämst på tionde plats. Såna var nämligen reglerna för att man skulle få poäng i Årets agilityhund på den tiden. Och det lyckades vi med alla tre till Rasspecialen.

Det blev första och enda gången, så vitt jag kommer ihåg, som jag med Garbo, Linda med Inka och Jessica med Winston deltog i samma tävling. Och där tävlade vi så klart främst mot varann, vilket nästan gjorde Rasspecialen till ett KM för oss.

Garbo och jag blev bästa taxekipage och tog oss till finalen. Där började tyvärr mina nerver spöka, så jag klantade till det. Men det spelade faktiskt ingen roll. Det roliga var att få vara med, att träffa kompisar från andra landsändar som jag inte ser så ofta och att jag hade haft nånting att längta till.

Eliten har sitt SM, sina landslagsplatser och sina internationella mästerskap, som SAgiK stöttar både ekonomiskt och med hårt arbete. Och många av de förarna har nog inget emot ännu en mästerskapsliknande tävling. Men det är framför allt för dem som inte lyckas ta sig till eliten som jag tror att en ”rasfestival” kan bli en rejäl morot. Iallafall om de har valt att tävla med mer udda raser och därför känner att de till och från kämpar i motvind.

Och visst kan man tycka att de blir kvoterade till en ”rasfestival”. Men vad är det för fel med det? Det bör finnas utrymme i agilityvärlden för olika slags ekipage och tävlingar. Den som inte tycker att det behövs en ”rasfestival” eller att tävlingen är töntig lär inte bli tvungen att varken delta eller arrangera.

Om nu SAgiK:s medlemmar håller med oss och bifaller motionen på årsmötet den 13 mars, vill säga, så att tävlingen införs under klubbens flagg. För annars blir det inget av den, trots att det finns de som tycker att ”det är ju bara att ordna en”.

Men det är liksom inte det som är grejen, alltså en enstaka tävling. Utan det jag ser framför mig är en årlig tradition – tävling och fest – som verkligen visar att inom agilityn behöver inte alla vara lika.

Linda & Inka, jag & Garbo samt Jessica & Winston. Foto: Mette Björne

Foto: Mette Björne

Publicerat i Agility, Tävlingar | 2 kommentarer

Vår pausunderhållning på freestyle-SM

Publicerat i Filmer, Freestyle, Uppvisning | Lämna en kommentar

God jul

I år kunde jag inte välja, så det fick bli två julkort.

Foto: Robert Widholm

God jul 2015Julkort 2015

Publicerat i Julkort | 1 kommentar

Välkommen 2016

Min almanacka 2016 - framsidanMin almanacka 2016 - baksidan

Idag kom min almanacka för nästa år.

Det är sjätte året i rad som jag har beställt från personligalmanacka.se.

Och jag blev inte besviken denna gång heller.

Så här har mina senaste almanackor sett ut: 2012, 2013, 2014 och 2015.

Publicerat i Taxprylar | 2 kommentarer

Pinsamt värre, tyckte Garbo

Meta och Martina föreslår attFlickorna med blinkhalsbanden vid Rävis
Chaplin har mognat. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Men faktum är att hon under våra tre senaste promenader vid Rävis, senast i dag, har skött sig så exemplariskt att jag har börjat fundera på om hon känner sig krasslig på nåt sätt.

Jo, jag vet. Det är typiskt mig.

På den första av dessa promenader, alltså för en vecka sen när jag och flickorna var ensamma, var det som om en pollett äntligen trillade ner. ”Aha! Så du menar att om jag håller mig nära dig får jag godis var femte meter? På fullt allvar?”

Precis som Garbo hoppade hon upp på varenda stock och sten som hon såg. Och ja, jag belönade. Som vanligt. Det är bara det att hon tidigare inte har haft tid att märka riktigt hur generös jag har en tendens att vara.

Men, men. Bättre sent än aldrig. Chaplin är sju år och fyra månader.

Själv lyckades hon, jag tror att det var kanske förra vintern eller i våras, lära Garbo en sak som jag hade misslyckats med i tio år.

När vi kommer ner på en otrafikerad grusväg mitt i Rävis-skogen, där det händer att en del rider med hästar, så har Garbo nästan alltid dragit iväg med fullt drevskall. Typ 100 meter eller så, och sen har hon vänt

Jag är övertygad om att hästspåren oftast har varit gamla, det har liksom varit blotta tanken som har fått henne att gå igång. Hon kan göra likadant i skidspår och även efter människodoft. Och just vid den här grusvägen har det hela liksom blivit en reflex. För hon har inte först konstaterat att det faktiskt finns nåt spännande spår att följa.

Chaplin har förstås genomskådat det där för länge sen. Och vid det här speciella tillfället slängde hon sig runt halsen på Garbo, precis när hon drog iväg. Jag uppfattade situationen som: ”Ska du busa nu igen? Då hakar jag på.”

Garbo kom av sig helt. Hon såg ut att tycka att det hela var mycket pinsamt. För hon har aldrig har uppfattat det som hon gör på grusvägen som bus, utan hon har alltid tagit sitt superkorta ”drev” på blodigt allvar. Men sen dess har hon aldrig mer gjort så.

Att Chaplin vid ett enda tillfälle avslöjade Garbos bluff bröt alltså beteendet. Och tänk som jag till och från har kämpat för att lyckas med samma sak. Snacka om att vara en värdelös taxtränare.

Det är klart att det bara har varit att koppla henne. Och oftast har jag ju gjort det. De gånger som jag har slarvat har det dock varit omöjligt att få Garbo att behärska sig.

Men tack vare Chaplin tajming och humor är beteendet nu helt utsläckt. Iallafall på den platsen.

Publicerat i Hundägarfunderingar, Promenader | Lämna en kommentar

Stilstudie på målhindret

I mål med Garbo. Foto: Robert WidholmOch där satt Robban. Foto: Robert Widholm

Jag ser som vanligt inte klok ut, men Garbo är fin på bilderna som Robban tog när vi gick i mål i agilityloppet i lördags.

Det blev en överraskning för taxfröken att han satt där, för hon hade inte träffat honom före loppet. Men att hälsa hade hon förstås inte tid med, eftersom falukorven hägrade.

Och ja – Garbo är lite väl lurvig just nu. Under veckan som kommer måste jag ta mig tid och trimma flickorna. Nu har jag dessutom hittat en ljudbok som jag kan lyssna på under tiden. Det brukar gå lite lättare då.

Publicerat i Agility, Garbo, Tävlingar | 1 kommentar