Agilitydomarkonferensen

Min helg har tillbringats på agilitydomarkonferensen i Södertälje.

Nej, nej. Jag har inga ambitioner på att bli domare. Aldrig i livet. Men tack vare jobbet får jag förmånen att sitta med som åhörare.

Det är fruktansvärt frustrerande, eftersom jag inte får yttra mig under diskussionerna som handlar om nåt så viktigt, intressant och engagerande som agilityreglerna.

Jag blir också ledsen av att sitta och lyssna. För många gånger känns det som att domarna använder samma ord men pratar om olika saker, vilket gör att besluten som de fattar om hur de ska tolka reglerna, rita banor, döma och sätta referenstider inte alltid känns tillräckligt genomarbetade.

Bara en sån sak som att domarna i förväg hade fått kika på och kommentera ett gäng klass I-banor, som de hade väldigt olika åsikter om. En del domare tyckte att en bana var mycket lätt och andra tyckte att samma bana var mycket svår, och sen fanns det alla varianter av åsikter däremellan.

Det är kanske inte så himla konstigt. Domarkåren är bred och domarna har olika erfarenheter och syn på vad som är lätt och vad som är svårt.

Men under gruppredovisningarna på konferensen var alla märkligt nog överens om vad de vill se (samtliga hindertyper, mjuka svängar, handling, upplopp utan svår handling) och vad de inte vill se (hinderfällor, svårighet på svårighet) i klass I-banor.

Nånstans verkar det alltså som att det har blivit fel. Antingen hade domarna inte svarat seriöst på enkätfrågorna. Eller så fanns det ett starkt grupptryck på konferensen. Eller så menar domarna helt enkelt inte samma sak när de pratar om till exempel hinderfällor och svårighet på svårighet. Och då tycker iallafall jag att sånt behöver konkretiseras mycket mer än vad som hanns med i eftermiddags.

En riktigt irriterande kommentar om referenstiderna var: ”Det finns banor som smallhundarna tar snabbare än largehundarna.” Ingen sa emot. Själv undrar jag fortfarande vilka banor från verkligheten som menas. Och då menar jag inte vid en jämförelse mellan de absolut snabbaste hundarna, utan vid en jämförelse mellan en genomsnittlig smallhund och en genomsnittlig largehund.

De mest glädjande nyheterna i de nya reglerna för mig och Chaplin är:

* frivillig uppflyttning (eftersom det inte blev fler storlekar)

* inga maxade hinder i klass I, klass II och lagklasser

Men varför vi ska hålla på och harva i klass II kan man fråga sig. Diplomen i klass I och II som SBKs kongress i maj 2010 slog fast att den ville införa finns inte med i de nya reglerna, eftersom SKK inte tänker administrera diplomen. Inte för att jag är så säker på att jag och Chaplin skulle ha lyckats erövra dem. Det kommer ju att delas ut färre pinnar i klass II nu. Men det hade iallafall varit nåt att sträva efter. ”Vi jobbar på diplomen”, har dock både CAG:s ordförande och en medlem i den överkörda agilityregelgruppen (ARG) lovat.

Det som jag fortfarande inte helt har gett upp med Garbo höll också på att gå om intet. För under processens gång, närmare bestämt mellan att ARG hade lagt fram sitt förslag på ändringar (med motiveringar och resonemang) för förbundsstyrelsen och det förslag som klubbades på kongressen ”försvann” av nån märklig anledning texten om att certen ska vandra ner till placering fem. Det upptäckte jag tidigare i veckan. Men det problemet tycks iallafall vara löst nu. Tack och lov.

Detta inlägg publicerades i Agility, Regler. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Agilitydomarkonferensen

  1. Mija Jansson skriver:

    Men Mari, jag sa väl faktiskt emot det där med banor som smallhundarna var snabbast på. Hen riktade repliken till mig och jag sa:
    – Jaha, men en sådan bana har jag aldrig sett. (Jag fick dock aldrig mikrofonen för min replik.)
    Måhända borde jag varit skarpare men jag är lite vetenskaplig av mig ibland, av naturen. Jag kan inte svära på att det inte finns en sådan agilitybana,

    Många domare verkade, liksom du, lite chockade över att vi tyckte så olika om klass 1-banorna. Jag var förvånad att det inte var mer olika. Jag brukar ofta känna mig som på en annan planet i diskussion med andra domare. Visserligen kan det bero lite på personlighet. Jag upplevde till exempel årets konferens som den trevligaste någonsin. Mycket tack vara att de nya domarna bidrog positivt till gruppdynamiken. Det är helt enkelt mer diverst nu.

    Det du skriver om att vi inte pratar samma språk är intressant. För jag tror verkligen inte vi gör det. Det är det samma som vi hamnar i vad gäller handling, liksom. Vi saknar gemensamma, definierade, begrepp, helt enkelt.

    Vad fan man gör åt problemet, det vet jag inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s