Stockholms hundmässa bidde en tumme för oss

Jag har inte hittat nån film där Garbo och jag verkligen syns i de båda Happy Birthday-programmen från i söndags. De var iallafall det bästa som vi åstadkom under årets Stockholms hundmässa.

Garbo var sjukt duktig och glad, men höll ett lugnare tempo än vanligt. Vilket inte var det minsta konstigt. För vilken pärs det var. Jag tror inte att nån som inte har försökt åstadkomma nåt i finalringen på Älvsjömässan, antingen med en hund på långt avstånd eller två hundar samtidigt, kan föreställa sig hur svårt det faktiskt är. Jag kunde det iallafall inte.

För det första ljudnivån. Musiken lät så klart starkt, och läktaren var som en ljudvägg med applåder och kommentarer.

 

 

 

 

När jag och min hippietax gjorde vårt 60-talsinslag i decenniumkavalkaden till All You Need Is Love var dessutom stora delar av planen mörk (vilket den inte var när vi tränade där i fredags). Under lördagen hittade dock Garbo till slut, efter mycket letande, den cerisa gerberan. Men på söndagen hamnade hon annorlunda och letade på helt fel ställe, där det låg prylar som inte hade legat där tidigare, och hittade inte blomman alls. Så nåt ”sitt fint” eller överlämnande hanns inte med nån av dagarna.

I grupprogrammen var många av de andra (och främmande) hundarna otroligt uppjagade, så Garbo blev skiträdd under lördagens Happy Birthday-program när i stort sett alla som på en given signal började skälla. Jag fick henne knappt med mig. Utan hon hade svansen mellan benen, gjorde sig så liten som möjligt och ville smyga därifrån.

Värst av allt var ändå när jag äntligen, strax efter klockan sex och precis före BIS-finalen i söndags kväll, gick in på planen med Garbo och Chaplin samtidigt. Jag var laddad till tänderna och båda taxarna så förberedda och med på noterna som det bara gick.

Men det höll inte länge. För den blåa mattan var pepprad med stora godisbitar.

Vad besviken jag blev. Jag hade ingen aning om att utställningsfolk under gruppfinaler slänger godis som deras hundar ska fixera vid när de ställer upp sig. Och att de där jäkla människorna inte plockar upp godiset efter sig.

Så istället för att se mig och flickorna, samt fyra förare till med två hundar av samma ras, imitera folkdans fick publiken en uppvisning i hur duktiga mina taxar är på att leta godis. För så fort jag fick ordning på taxen på min ena sida, så försvann taxen på andra sidan till ännu en godisbit.

 

Fy fan, vilken förnedring. Nån kunde väl åtminstone ha förvarnat mig? Då hade vi ju kunnat träna på godisstörning också. Som det var nu kunde ingen i publiken ana hur bra programmet faktiskt satt för oss alla femton under de förhållanden som vi har haft möjlighet att träna på.

Nåja, även om det mesta gick åt helvete så är jag flera erfarenheter rikare. Och kul har vi haft när vi har tränat och planerat. Så jag kan nog tänka mig att göra om det.

Detta inlägg publicerades i Chaplin, Filmer, Freestyle, Garbo, Uppvisning. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Stockholms hundmässa bidde en tumme för oss

  1. Mette skriver:

    Blir så full i skratt när jag läser men fattar precis hur jävla irriterande är. En gång hade jag satt upp en ruta, skickar Tux som går super, rakt in i mitten och där börjar slicka och äckla sig på marken. Då hade någon höglöpande tik pinkat där…irriterande.

    • Mari skriver:

      Mm… Det förstår jag.

      Har bytt ut filmen mot en där vi – och det där jäkla godisätandet – syns mer. Jag får väl vara glad åt att taxarna tycks ha himla kul iallafall. Svansarna går ju som små propellrar. 😀

  2. toktassarna skriver:

    Vad tråkigt. Vi missade er dessutom helt, jag var inte ens upp till Stora Ringen i lördags…

    Men tänk vilken belöning det blev för Tux, mitt i rutan sådär!

  3. Jessica skriver:

    Där såg man er lite mer ja! Duktiga ni är!!

    Va tråkigt med alla godisarna som störde er. Inte lätt att veta innan att man skulle träna på sånt…

  4. Åsa Nilsonne skriver:

    Nej, det var svårt att föreställa sig hur det skulle bli, och till nästa gång måste vi se till att även ljussättningen tränas under genrepet (ljus på en blomma som ska apporteras, till exempel…)
    Plus att vi får träna på godissstörning om vi ska in mitt i BIS-uttagningen.
    Fast jag tänker att vi hade kunnat se en uppvisning av elitlydnadshundar som (antagligen) hade gjort allt perfekt – hur kul hade det varit? Det var ju litet kul att vi alla fick påminna våra hundar om vad det var de skulle göra, och att alla gjorde det med gott humör…
    Jag tycker att dina glada taxar lyfter vår insats!

  5. Pia Wahlström skriver:

    Du ska inte alls känna förnedring! Ni var fantastiska och jag har hört så himla många kommentarer om just ”taxarna” som de tyckte var helt underbart duktiga. Men jag förstår känslan när man tränat och satsar, men som sagt ni gjorde succé!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s