Vi är så jäkla blåsta

Jag är otroligt besviken och förbannad över hur de nya agilityreglerna ser ut och hur de har kommit till. Över hur bortglömda, ignorerade och groteskt förvanskade ursprungsintentionerna är. Över hur överkörda vi agilityaktiva återigen har blivit.

I ett försök att förklara så börjar jag från början.

För drygt två år sen deltog jag i regelkonferensen under den då pågående regelrevideringen. Före konferensen hade vi som var där, tillsammans med våra klubbkompisar och övriga klubbar i våra distrikt, skrivit remissvar som agilityregelgruppen (ARG) hade sammanställt som diskussionsunderlag.

Eftersom regelrevideringen tydligen kom igång för sent hade dåvarande agilitygruppen enbart skickat ut de gamla reglerna på remiss, utan att bifoga förslag på förändringar. Många som svarade på remissen hade därför inte förstått att de även borde ha svarat vad de ville ha kvar i reglerna. Och av bland annat de anledningarna var många konferensdeltagare och ARG eniga om att det var väldigt olyckligt att det inte skulle hinnas med en andra remissrunda.

En annan sak som konferensdeltagarna var överens om var att det inte borde bli svårare, utan snarare aningens lättare och mer inbjudande, att tävla med och meritera sin hund i agility. Så det var andemeningen i de flesta förslag på nya regler som vi kom fram till.

Två undantag fanns dock.

Flera ville göra klass II till en större klass. Idag är den ju ofta bara en genomfart för en hel del hundar på väg till klass III. Så därför enades vi om att vi ville att det ska ställas lite högre krav för att ta pinnar i klass II. Dessutom, av nån för mig obegriplig anledning, att långhoppet ska tillåtas att vara en decimeter längre för smallhundarna.

I övrigt tyckte vi absolut att det ska gå att erövra diplom i samtliga svårighetsklasser, att alla hundar ska kunna ta cert och championat och att certen vid stora startfält (fler än 50 hundar) ska kunna vandra längre ner än till femte plats.

Många ville dessutom förhindra att hundar utestängs från sporten för att hindren är för höga. Men istället för att nappa på Stockholms- och Skånedistriktets förslag om att dela in agilityhundar i fem storleksklasser enades en majoritet av konferensdeltagarna om att man ville höja mediumgränsen två ynka centimeter.

För att kompensera alla andra hundar föreslog man att hindren inte ska få vara maxade i klass I, II och lagklasser. Och att föraren ska få välja när och om den vill flytta upp sin hund till en högre klass, till exempel klass III där hindren fortfarande får ha FCI:s maxhöjd.

Allt ovanstående fanns med i det förslag på nya agilityregler som ARG presenterade för SBK:s förbundsstyrelse i början av 2010 och förbundsstyrelsen ställde sig bakom förslaget.

Men sen lyckades ARG sjabbla bort en viktig sak – med ett korrfel. För i det förslag på nya agilityregler som fanns med i kongresshandlingarna hade bisatsen om att cert fortfarande alltid ska kunna vandra ner till placering fem av någon anledning strukits.

På kongressen i maj 2010 enades delegaterna (inte en enda av dem är agilityaktiv) om att de ställde sig bakom ARG:s förslag, förutom i ett litet fall. Om man som tikägare lämnar återbud till en tävling på grund av att tiken löper tyckte kongressen att man fortfarande ska kunna få tillbaka startavgiften.

Efter att den ändringen hade korrigerats skickades agilityregelförslaget vidare till SKK:s prov och tävlingskommitté (PTK), som inte förrän i mars i år behandlade förslaget på ett av sina möten. Men då hände det däremot en hel del grejer.

PTK var till exempel emot att höja gränsen för mediumhundar till 45 cm, att oreggade och/eller krypta hundar ska kunna ta cert och championat och att administrera diplom för klass I- och II-hundar (eftersom deras resultat inte stambokförs). Dessutom skrev PTK om de föreslagna reglerna för diplom i klass III och bestämde att de istället ska införas för hundar som inte får bli champions.

ARG protesterade och fick PTK att under sitt möte några månader senare backa vad gäller storleksgränsen mellan medium och large. I övrigt tvingades ARG och SBK tydligen att lägga sig platta. Men fortfarande hade ingen upptäckt felformuleringen vad gällde certvandringen.

Veckan före domarkonferensen i slutet av november i år mejlades de nya reglerna ut till domarna. Själv fick jag också möjlighet att läsa reglerna den veckan. Och jag och andra som hade deltagit i regelkonferensen 2009 upptäckte förstås korrfelet vad gäller certvandringen, vilket vi också påpekade för ARG och den nya ordföranden i  agilitygruppen, Yvonne Ahlin.

På konferensen fick vi dock lugnande besked av henne, ARG och PTK:s ende agilityrepresentant, Nalle Jansson. Korrfelet skulle åtgärdas innan reglerna trycktes. Och vad gällde diplomen i klass I och II försäkrade både ARG och Yvonne Ahlin att de ”jobbade på” att få SBK att administrera dem och att diplomen inte behövde stå med i reglerna.

Igår lade SBK äntligen ut en pdf-fil med de nya agilityreglerna på sin hemsida. Och vad ser jag? Jo, att korrfelet vad gäller certvandringen inte har rättats till. Enligt mejl från Yvonne Ahlin satte PTK stopp för det. Och ännu har vi inte hört ett ljud, varken från agilitygruppen eller SBK:s kansli, angående diplom i klass I och II.

Hur i helvete kan en regelrevidering få gå till på detta odemokratiska och nonchalanta sätt? Vi som engagerade oss och verkligen försökte göra agilityn till en sport som välkomnar så många som möjligt, och som har morötter för de flesta att sträva efter, är så jäkla blåsta. Andemeningen i det ursprungliga regelförslaget – vilket SBK:s kongress ställde sig bakom – har blivit helt förvrängd i de regler som vi nu tvingas följa i hela fem år.

Visserligen behöver ingen längre flytta upp sin hund till klass III, men det finns ju fortfarande inget motivationshöjande att hålla på och harva i klass I och II för. Dessutom har det blivit svårare att komma upp i klass III och att där erövra cert/championat.

De enda som reglerna har gjort det bättre för är den lilla grupp hundar som har en mankhöjd på 43-45 cm och förare som inte satsar på en internationell karriär. Men den förändringen innebär också att man försvårar konkurrensen i den enda storleksgrupp som fungerar bra idag.

Hur kunde PTK:s agilityrepresentant, agilitygruppen, förbundsstyrelsen och resten av SBK låta detta ske? Varför har de inte protesterat mer? Varför har de inte informerat oss aktiva om vartåt det har barkat innan det var för sent?

När SKK försökte tvinga in en regeländring angående klubbmedlemskap precis innan de nuvarande agilityreglerna började gälla för fem år sen protesterade den dåvarande agilitygruppen vilt och skrev bland annat på agilitylistan, vilket drog igång ett mejlbombande från oss aktiva som fick SKK att backa. Inget sånt har skett denna gång, trots att SBK i två år har vetat vad en majoritet av oss agilityaktiva vill.

Varför?

Detta inlägg publicerades i Agility, Regler. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Vi är så jäkla blåsta

  1. Shit..blir så upprörd över att läsa detta. Helt sjukt.
    men SKK/SBK känns så himla odemokratiskt… herregud. Hade verkligen sett fram emot att få diplom i klass 1 och 2,agility är ju enda sporten där man inte får det i.

  2. Pingback: Certregeln som försvann | Allroundtax blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s