Ett knivhugg en bit ovanför knävecket…

…kändes det som att jag fick, när jag började springa efter framförbytet mellan hinder två och tre i dagens första agilitylopp. Jag höll fan i mig på att dö.

Men eftersom framför allt Garbo är van vid att jag inte alltid hänger med och rör mig konstigt till och från så tog hon faktiskt elva av sjutton hinder i full fart, innan jag var så långt efter så att hon tog tolvan från fel håll. Då var jag förmodligen också likblek, och definitivt kallsvettig, torr i munnen och svimfärdig. Så istället för att ens försöka ta mig till målfållan stapplade jag fram till staketet och fick hjälp att lyfta ut stackars Garbo från banan.

Helvetes jävla skit!

Det började på agilityträningen sent i måndags kväll. När Malin och jag skulle bära ut Solna agilityklubbs nya balansbom vinglade den till lite och jag fick ett av de långa benen på höger kind. Jag såg stjärnor och vet inte om det var då som jag även sträckte till baksidan av vänster lår. Nån gång under träningen måste jag iallafall ha gjort det, för när jag vaknade morgonen efter hade jag ont i rumpan.

Att promenera med flickorna gick dock hyfsat både i tisdags och onsdags. Men jag fick en smärre chock när jag började springa under Chaplins första laglopp i torsdags. Det gjorde skitont i hela baksidan av vänster lår.

Så det var bara att ösa på liniment, för en gångs skull värma upp ordentligt och bita ihop. Hela sex lopp per dag lyckades jag springa på det hårda underlaget, trots rejäl smärta. Men jag är ju van vid att det gör ont i höger fot. Adrenalinpåslaget är dessutom högre under Garbos lopp, så de går oftast hyfsat. Men att komma igång efter framförbytena var ännu tyngre än vanligt.

Och så hände då det här i morse. Så nu finns det inte minsta lilla möjlighet för mig att springa. Absolut ingen alls. Det som gör allra ondast är inte att skjuta ifrån, utan just när benet svävar framsträckt i luften.

Hamstrings blev jag upplyst om att muskelgruppen, som jag uppenbarligen har fått en bristning i, heter. Och denna info läser jag på första googleträffen:

”Bristningar i baksida lårmuskeln är vanligt förekommande i sporter med inslag av maximal sprintlöpning och snabba accelerationer, dvs. i exempelvis sprinterlöpning, längdhopp, tresteg, fotboll och i amerikansk fotboll. Denna förrädiska skada verkar bli allt mer vanlig.”

Innan jag åkte från Kistamässan berättade en sjukgymnaststuderande förare att jag redan hade behandlat skadan fel. Det jag borde ha gjort var att kyla den. Men jag öste så klart på med liniment, vilket trots allt lindrade smärtan något.

Nu är det tydligen lugna promenader som gäller. Men det är ju inget nytt, utan i stort sett den enda motion som jag brukar ägna mig åt, varierad med lite raskare dito emellanåt. Nån sjukgymnast har jag dock ingen som helst lust att gå till.

Istället tackar jag Gud att det är jag och inte nån av flickorna som är skadad. För hade nån av dem linkat som jag gör hade jag åkt till närmaste akutmotagning omgående. Novafonen får jag väl dock försöka använda även på mig själv framöver. Och det lär ta många veckor innan jag kan springa (eller vad man ska kalla det jag gör på agilitybanan) igen, så det är ju lite tur i oturen att det inte är tävlingssäsong just nu.

Om nån undrar hur lagklasserna gick var det sällan alla i lagen fick till det samtidigt. Flickorna gjorde dock några bra och nollade lopp var. Och Mälarös minimix lyckades faktiskt knipa sin andra agilitypinne.

Detta inlägg publicerades i Agility, Tävlingar. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Ett knivhugg en bit ovanför knävecket…

  1. mia skriver:

    Undrar om det är bra med novafonen på den skadan? Stimulera inte blodcirkulationen utan låt vara o ät antiinflamatoriskt, tror jag är bäst. Krya på dig!

  2. Eva skriver:

    Det där råkade jag ut för på Gotland i somras. Helt omöjligt att springa medan promenera funkade helt ok. Efter nån vecka kunde jag hacka mig fram någorlunda med lindat lår. Man lindar så hårt som bara går, så högt upp som möjligt och ända ner till knät. Då går det faktiskt att ”springa”. På Idrottskliniken här i Uppsala sa han som jag var hos att det där fixar han med dryneeling… Eftersom mitt knä (vilket jag sökte för, en annan skada..) blev så mycket bättre, skitsnabbt, så tänker jag ge honom chansen om hamstringen blossar upp igen.
    Nu är det rejäl uppvärmning, alltid, och stretcha ut baksidan ordentligt, framförallt före loppen.

  3. Annsofi skriver:

    Brrr, muskelbristningar är inget att leka med. Fick en på framsidan av låret för ett par år sedan, fick löpförbud i två veckor och sedan försiktig träning, det var drygt! Gjorde också fel i början då jag försökte massera bort smärtan. Hädanefter har jag alltid två elastiska bindor i väskan, ifall olyckan skulle vara framme igen. Vi hundförare verkar vara väldigt duktiga på att ta hand om våra hundar men desto sämre på att ta hand om oss själva…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s