Nån gång lär jag mig, kanske?

Två riktigt bra träningspass har vi hunnit med sen förra helgens tävlingar. Först i söndags med Malin och pappisarna och sen ikväll, fredag, med Mija och kelpiesarna. Vid båda tillfällena var vi på Stockholmsavdelningen.

Malin och jag körde bland annat en agilitytvåa som redan var uppbyggd. Den var precis lagom svår för Chaplin.

Men framför allt byggde vi upp passagen från agilitytvåan på SSBK i lördags, där jag blev stillastående efter tunneln och Chaplin nästan slutade att springa. För inte nog med att jag stod still, jag skymde hindret som hon var på väg till.

Och Malin hade så klart rätt som sa att jag måste hämta upp taxarna redan när de kommer ur tunneln. Fan, att jag ska vara så jävla slö att jag inte ens ser det när jag går banan. Mija påpekade det för mig redan under ridhusträningen i vintras, när Garbo fick en megasväng i en situation. Men nu när jag till och med har skrivit det här kanske jag kan lära mig att komma ihåg det.

Eftersom jag gärna vill spegelvända kombinationer byggde vi alltså upp den enligt min taskiga ritning till vänster.

Mija och jag gjorde det riktigt svårt för oss i värmen ikväll, genom att välja en rolig hoppklassbana för large från landslagsuttagningen i Smedjebacken förra helgen. Och den som klarade banan bäst vid första försöket var – Chaplin!

Men, det är egentligen inte så otroligt förvånande. Svårigheterna var tänkta för långsprungna hundar. Och det kan man ju verkligen inte anklaga henne för att vara. Dessutom har hon inte nåt vidare hindersug.

Det jag är mest glad över är att båda flickorna faktiskt drog direkt på oxern efter slalom, det vill säga fixade att springa mellan två hinder mot ett tredje. Och att de sög på himla bra och självständigt på långhoppet, så att jag inte alls hade några problem att hinna serpentinen vid 15.

Men jag strulade till det före tunnel 8. Jag ville hela tiden sticka för tidigt för att hinna tråckla före 10, och då blev min handling helt obegriplig.

Mija hjälpte mig vid serpentinen 20-21, som så klart inte alls blir en serpentin för Chaplin. Så fort hon landar efter 20 ser hon ju baksidan på 21. Istället blev jag tvungen att göra ett framförbyte 20-21, för att sen pusha och serpentina 21. Då blev det bra.

Nyttiga och roliga träningspass, med andra ord. Att få hjälp av kloka människor är precis vad jag behöver.

Garbo har förresten hittat en ny favvoleksak, som hon är smått fixerad vid. Och ingen är gladare än jag, för den har inget snöre som hon kan tugga av. Dessutom flyter den, upptäckte vi när flickorna badade igår kväll.

 

Rasken är för rolig. Han verkligen slänger sig ner i skuggan och vilar när han har kört klart. Så gör inte direkt taxarna. Snygg tunga har han också.

Detta inlägg publicerades i Agility, Chaplin, Garbo, Träning. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nån gång lär jag mig, kanske?

  1. Mija skriver:

    Du kanske lär dig samma år som jag lär mig att man måste plocka upp hunden efter slalom… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s