Orättvisa däcket

När jag åkte hem från Slottshoppet i söndags var jag otroligt glad över att jag och flickorna bara är anmälda till ytterligare två dagars tävlande där. För det var inte kul att köra hopptrean med Garbo. Hindren var maxade och referenstiden så hård att vi inte hade klarat den även om Garbo inte hade missförstått mig i sista svängen.

Tiden hade naturligtvis inte varit lika svår att klara ifall hindren inte hade varit så höga. För en låg hund tar hoppandet över maxade hinder nämligen väldigt mycket tid, eftersom hunden måste lägga mycket krut på att just ta sig över höjden.

Idag har jag sett en tävlingsbild på Facebook på en av Chaplins konkurrenter. En borderterrier som bör vara strax under 35 cm i mankhöjd. Bilden är lite rolig, för hunden hoppar en bra bit över bommen. 55 cm högt, skriver matte.

Jaha, tänker jag. Det är ju inte så smart. Men faktiskt inte ens lika högt som Chaplin skulle tvingas hoppa i förhållande till sin mankhöjd om jag flyttade upp henne till klass III, dit hon är kvalificerad. För säg att borderterriern är 34 cm i mankhöjd och att den skulle hoppa 80 procent över sin mankhöjd, vilket maxade hinder innebär för Chaplin. Det blir faktiskt hela 61 cm höga hinder.

Nä, agility är en jävligt orättvis sport. Efter var och varannan tävling funderar jag på att lägga av. För jag känner inte att jag och mina flickor är välkomna, eller att vi ens får en chans att känna oss lyckade.

Ta bara ett hinder som däcket. För att klara det tvingas smallhundar hoppa lika högt som hundar med en mankhöjd på upp till 45 cm. Visst är det märkligt? Och ju mindre diametern på däcket är (den får diffa på 15 cm) desto högre måste hundarna hoppa, eftersom hinderhöjden mäts i mitten av däcket och inte vid den kant som hundarna hoppar över.

Inte särskilt förvånande tycker Chaplin nästan alltid att däcket är skyhögt. Framför allt om själva däcket är smalt och har en liten diameter (då överstiger hindrets höjd maxhöjden i klass I och II med 2,5 cm). Jag har fått lägga otroligt mycket krut på att lära mitt lilla pyre att lyfta blicken så högt att hon ens ser hålet där hon ska hoppa, särskilt om hon ska svänga efteråt. Dessutom måste jag så klart anpassa min handling för att underlätta för henne.

Jag kommer att åka till Slottshoppet även på fredag och lördag. Och göra nya försök att åtminstone klara av att nolla våra lopp. Men jag kan inte påstå att jag känner mig särskilt entusiastisk.

Detta inlägg publicerades i Agility, Regler, Tävlingar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s