Nu vet jag hur det känns

Jag tror knappt att det är sant. Men ikväll, på Österåkers BK, har Chaplin och jag äntligen fått tävla på 25 cm höga hinder. Och vilken skillnad det var. Helt otroligt.

Jag var verkligen inte inspirerad när vi skulle köra hopplagbanan. Trots hinderhöjden. Banan krävde i stort sett ingen handling, utan det gällde bara att springa. Och jag trodde faktiskt inte att hinderhöjden skulle göra sån stor skillnad som den gjorde.

Chaplin hade kul. Hon sprang, taxerade inte, tog i och dog inte ens när vi efter en tunnel skulle ta två hopphinder och vända tillbaka till samma tunnelhål. Men visst, jag gjorde rätt och sprang med istället för att bara peka.

Sen att loppet sket sig i sista svängen, då hon slickade utgången på en tunnel och kom till näst sista hindret från fel håll, det spelar ingen som helst roll. Vi hade roligt. Och Chaplins självförtroende var på topp.

Det var det inte i agilityloppet, trots att förutsättningarna nästan var desamma. Det vill säga hon fick en kort uppvärmning och hade snabba och galna lagkompisen Tindra före sig som draghjälp. Men hindren var alltså maxade. Och hade jag inte sagt till domaren att jag tänkte lämna in en protest ifall de var en millimeter över 30 cm så hade de varit mer än maxade.

Chaplin tvekade, tittade på mig för att få stöd och kämpade på. Så vi lyckades iallafall hindernolla. Men jag kände mig allt annat än nöjd med känslan i loppet. Och vet inte om vi fick tidsfel.

Årets första SM-pinne till Minimix räckte resultatet iallafall till. Så det var ju kul.

För Garbos lag, Vrooom, gick det sämre. Alla drog på sig fel i agilityklassen. I hoppklassen var vi tre som nollade, men tiderna räckte så klart inte. Garbo var iallafall himla rolig att köra.

Tänk om domarna kunde meddela redan vid anmälan vilken hinderhöjd de tänkte använda. Då skulle det kanske vara roligt att tävla med Chaplin, även om vi bara kom till skott vartannat år. Om ens det.

För det här var första gången nånsin, vad jag minns, som jag har tävlat Garbo och Chaplin på 25 cm höga hinder. Alltså en för dem mer rimlig hinderhöjd. Jag begriper att många säkert tycker att det låter märkligt. Men för Chaplin och mig var det stor skillnad på att köra på 25 cm höga hinder jämfört med 27, som en del domare har valt i år.

Detta inlägg publicerades i Agility, Chaplin, Regler, Tävlingar. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nu vet jag hur det känns

  1. Christina Holm skriver:

    Vi är nyblivna hund- och taxägare sedan två månader. Din blogg samt sajt är helt fantastisk! Vilka bilder, klipp och texter! Jag skrattade gott för mig själv när jag såg dina små pyren spring på agilitybanan med ett stort leende. Har precis också börjat med att lära vår Ådi småsaker. Sitt gick bra – ångrar också att jag inte började med ”stå”. Jag försöker med det nu, men det är betydligt svårare – vissa dagar går det bättre än andra. Det är underbart att vara ute med lillklimpen i skogen – han springer järnet hela tiden – man blir glad när man ser honom. Jag har tänkt att förutom spår också köra lydnad. Jag läste en intressant artikel i Taxtidningen om en tjej som fick en tax i unga år och bara bestämde sig för att hon skulle satsa på lydnad – och det gick bra. Djuren blir vad man gör dem till.

    Lycka till med allt! Hoppas att jag/vi blir lika aktiva med vår Ådi. Jag kommer dock att fortsätta läsa din blogg – du skriver härligt och bilderna/klippen på dina lyckliga hundar är fantastiska.

    Hälsningar
    Kicki Holm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s