Det som inte fick hända…

Lång väntan på StrömsholmGarbo har fått diskbråck.

Hur det gick till vet jag inte. Hon var helt okej när hon hoppade upp och la sig under täcket i torsdags kväll. Men igår morse ville hon inte hoppa ner från sängen.

Jag lyfte henne, så klart, och bar henne även nerför trapporna. Vi gick en kort runda, lite långsammare än vanligt. Men hon gjorde det hon skulle och sen bar jag henne uppför trapporna.

När flickorna hade fått sin frukost, som vanligt i aktiveringsleksaker som de hämtade själva, åkte jag till mässan och körde ett laglopp med Ubbe.

En och en halv timme senare var jag hemma igen. Då låg Garbo på Chaplins plats på dörrmattan och Chaplin i bädden i hallen där Garbo brukar ligga de få stunder när de är ensamma.

Efter att vi hade hälsat gick Garbo långsamt och med uppdragen rygg bort till bädden, som hon hade problem att klättra upp i. Då förstod jag på allvar att hon inte bara var ”knepig” utan att det var fara å färde.

Jag kände igenom henne och hon visade tydligt att hon inte ville stå upp. När jag var klar bara la hon sig ner på det ställe där hon satt. Så jag ringde Strömsholm, där de tog fram journalen sen hennes rygg magnetröntgades för flera år sen i ett miniforskningsprojekt.

Vi fick sitta i akutväntrummet i sex och en halv timme innan det äntligen var vår tur. Veterinären var riktigt trevlig och ägare till en strävhårig tik. Hon förstod alltså rätt bra vad jag menade när jag beskrev Garbo och kunde efter att ha undersökt henne konstatera att hon med stor sannolikhet har fått ett lindrigt diskbråck. På det absolut vanligaste stället (cirka 80 procent), det vill säga där bröstkotorna övergår i ländkotor.

Med säkerhet går det tyvärr inte att fastställa diskbråck utan magnetkameraröntgen. Vid vanlig röntgen ser man till exempel inte läckande diskar, utan bara förkalkade/buktande diskar. Men vid lindriga diskbråck (jag gissar att Garbo har grad 1) är det inte ”ekonomiskt försvarbart” att göra en magnetkameraröntgen, utan man sätter för säkerhets skull in konservativ behandling.

Så de enda prov som togs var ett blodprov, där Garbos njur- och levervärden kontrollerades. De var fina, vilket innebär att jag vågar ge henne Metacam. Även hjärtat lät bra. ”Jag hör hur vältränad hon är”, som veterinären sa.

Gårdagen var med andra ord den värsta dan i mitt liv sen Diva dog. Trots att jag vet att prognosen är rätt god kan jag inte sluta gråta. Jag tycker så jävla synd om Garbo, för det som krävs nu är en tortyrartad rehabilitering som kommer att ta många månader. Är jag inte noggrann riskerar disken att läcka mer, göra henne förlamad och då kan hon dö.

Redan när veterinären efter nån timme kom med recept, förhållningsorder och provsvar kände jag att Garbo mådde bättre. Hon hade liksom slappnat av i mitt knä, medan hon tröstade mig. Och när jag släppte ner henne på golvet började hon som hon brukar gå runt och undersöka rummet. Hon var ostadig, men rakare i ryggen och betydligt gladare. Förmodligen var det svullnaden som hade lagt sig, för att hon hade varit absolut stilla hela dan, trodde veterinären.

När vi vaknade på madrassen på golvet i morse var Garbo nästan som vanligt. En aning vinglig, bara. Självklart är det underbart att hon inte tycks ha ont längre. Men det gör det också svårare att få henne att förstå varför hon måste tillbringa hela dagarna i många veckor instängd i en bur. Och än värre kommer det att bli nu när jag har börjat ge henne Metacam.

Jag känner mig som ett svin.

Detta inlägg publicerades i Garbos diskbråck. Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Det som inte fick hända…

  1. Karin MD skriver:

    Stackars Garbo, men det är nog mest synd om dig, tror jag. 😦 Kram.

  2. Emmelie skriver:

    Usch! Förstår exakt kännslan. Rufs har ju problem med nacken och när han hade som ondast låg jag bara och grät. Tusen tankar i huvudet och väldigt få svar. Hoppas det ordnar sig! Kram från mig och dvärgarna

  3. Mette skriver:

    Kramar! Men det kommer ni fixa, blogga gärna om rehaben. Intressant att lära sig!

  4. propiraya skriver:

    Kram igen Ni fixar det!

  5. Ninnie skriver:

    Kram, tänker på er!

  6. mia k skriver:

    Det där låter inte kul. Hoppas rehaben går smidigt.
    Kram

  7. Åsa skriver:

    Fy så tråkigt. Hoppas verkligen sötaste taxen snart är helt frisk igen. Hoppas rehaben går bra.

  8. AnnaP skriver:

    F*n också!! Lider med er, men håller tummarna för att rehabiliteringen ska gå bra och allt snart är som vanligt igen.

  9. Ninni skriver:

    Så otroligt tråkigt 😦 Jag hoppas verkligen att rehaben går snabbt och fint för er..

  10. Anita skriver:

    Stackars Mari, hoppas det reder sig. Värme B-Kombin kan aknske hjälpa.
    SKöt om dig

  11. Åsa Nilsonne skriver:

    Usch, så obeskrivligt trist! Lider med er båda…

  12. Petra skriver:

    Usch vad tråkigt!
    Kram på dig!

  13. Fy så hemskt! Håller tummar, tassar och tår att Garbo ska bli toppenbra supersnabbt! 😀

  14. Caroline Brunell skriver:

    åh, känner igen känslan. Hemskt är det. Min 10 åriga taxtik fick ett diskbråck 11 januari. Hon är mkt bättre, men ännu lång väg kvar.

    • Mari skriver:

      Usch, vad tråkigt. Jag förstår vad ni går igenom och lider med er. Hoppas att hon slipper ha ont iallafall.
      Du missar väl förresten inte att fylla i rapporteringsblanketten på taxklubbens hemsida? Jag skickade in en förra veckan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s