Blodet droppar

Garbos blodiga öraDet fanns två intorkade bloddroppar på ett av örngotten när jag vaknade i morse. Och tre till på underlakanet.

Jag vågade inte känna igenom Garbo förrän jag hade fått i mig några cigg och koppar kaffe.

Var fan blödde hon? Och varför? Hade Metacamen fått tarmarna att blöda? Var det nån oupptäckt tumör som hade brustit?

Ungefär så gick mina tankar. Jag började därför med dunkande hjärta bakifrån. Och först när jag kom till öronen upptäckte jag var Garbo hade blött.

Ända sen jag trimmade henne för två månader sen har hon haft sårskorpor på ena öronlappen. Det är små, små blodkärl som brister när jag rycker bort de mjuka stråna på kanten. Skitjobbigt. Det tar en jäkla tid innan såret läker. Chaplin är där och slickar, plus att Garbo slår upp såret när hon ruskar på sig. Och nu har hon förmodligen slagit öronlapparna i stålburen där hon tillbringar större delen av sina urtråkiga dagar.

Men tack gode Gud för att det inte var nåt värre. Det räcker liksom nu.

Detta inlägg publicerades i Garbo, Hundägarfunderingar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s