Förtvivlad och frustrerad

”Två av tre hundar som får diskbråck är taxar”, skrev Berit Wallin Håkansson i Hundsport för kanske tio år sen. Hemskt, va? Jag mår illa när jag läser det.

Taxklubben skulle förstås hävda att statistiken ser bättre ut idag, men ingen kan förneka att taxen är den hundras som har absolut störst problem med åkomman. Och det beror alltså på de korta benen, inte den långa ryggen. För samma mutation (kondrodystrofi) som har gett taxen dvärgben har också gett rasen extra sköra diskar mellan ryggkotorna.

De mest utsatta är diskarna mellan halskotorna och diskarna mellan kotorna vid övergången från bröst- till ländrygg. Garbo hade i fredags ont i den sistnämnda regionen, liksom cirka 80 procent av alla taxar som får diskbråck.

Det jag i sammanhanget tycker är mycket märkligt är att hon, sen jag släppte ner henne på golvet nån timme efter att veterinären hade undersökt henne, inte har visat att hon har ont. Istället har hon sedan i lördags morse varit sitt vanliga glada, explosiva jag. Och den första dosen av Metacam fick hon först i lördags eftermiddag.

Jag märkte alltså ingen skillnad i hennes beteende före och efter att hon fick smärtlindring. För att testa om så fortfarande är fallet har hon inte fått nån Metacam på 40 timmar nu och hon är fortfarande lika glad, sugen på att göra nåt och oerhört frustrerad över att hon tvingas vara helt stilla.

Det är jag också. Och jag har mycket svårt att acceptera att jag bara ska svälja en diagnos som inte är helt säker. Den är alltså ställd utifrån rasen och Garbos beteende, det vill säga att hon i fredags morse inte ville hoppa ner från sängen eller gå i trappan, att hon krummade med ryggen och visade tydligt att hon hade ont när veterinären tryckte på ländryggen och böjde svansen uppåt.

Men som veterinär Ole Frykman säger här: ”En tax som har ont i ryggen har inte automatiskt diskbråck.”

I fredags var jag mer eller mindre chockad. Och jag är det nog fortfarande. Men i lördags kom jag iallafall ihåg en sak som jag alldeles hade glömt, nämligen att Garbo tjoade till när vi tränade uppletande i tisdags. Hon stannade till och tittade på mig som sa: ”Fortsätt du att leta.” Det gjorde hon, plus att vi promenerade nån timme efteråt. I onsdags vilade hon helt, eftersom hon hostade i tisdags kväll, och i torsdags kväll tog jag en två timmar lång koppelpromenad med båda flickorna.

Garbo kan så klart ha fått en första känning av diskbråcket i uppletanderutan. Men frågan är om hon hade fortsatt att springa, leta och hämta föremål då. Jag uppfattade det mer som att hon stack sig på nåt och slängde sig åt sidan. Tänk om hon sträckte sig och inte kände av sträckningen förrän efter nästa gång som hon hade motionerat?

Problemet med diagnosen som ställdes på Strömsholm är att veterinären inte kollade efter nåt annat än diskbråck, även om hon frågade när Garbo löpte senast. När jag svarade att det är många år sen eftersom hon är kastrerad menade veterinären att hon kunde utesluta livmoderinflammation. Men nåt annat uteslöt hon inte, utan hon sa till och med att det faktiskt kan vara nåt annat än diskbråck som Garbo är drabbad av.

Vad jag förstår går en helt säker diskbråcksdiagnos endast att ställa med MR (magnetresonanskamera). En sån undersökning gör man dock bara om hunden ska opereras, för då måste man veta exakt vilken disk som läcker och på vilken sida.

Men jag klarar fan inte av det här. Dels att utan att veta om det är nödvändigt utsätta Garbo för den tortyr som burvilan innebär, och dels att under resten av hennes liv inte veta om hon faktiskt har haft diskbråck eller inte. Återfallsfrekvensen på diskbråck på det ställe där hon förmodligen har ett är över 30 procent. Och om samma disk brister igen så brukar symtomen bli mycket allvarligare, enligt den här artikeln.

Hela vårt liv kommer alltså att förändras. Vad kommer jag att våga utsätta henne för i framtiden? Absolut inte agility. Trappor, hoppa upp i möbler, bolljakt, kamplek, springa lös över stock och sten? Jag vet faktiskt inte. Just nu vill jag linda in henne i bomull och behandla henne som en porslinsfigur, men det är så klart inget liv för en hund.

Så i morse ringde jag till Strömsholm och Ultuna. Jag har även talat med Agrias telefonveterinär och försökt få tag i mitt försäkringsbolag utan att lyckas. De som jag har pratat med har klart och tydligt visat att de tycker att jag är dum i huvudet som inte bara accepterar diagnosen och låter Garbo ligga i buren.

MR-undersokning 004MR är för dyrt, ingen veterinär kommer att rekommendera en sådan undersökning och därför kommer försäkringsbolaget inte att betala, trots att det enligt villkoren ersätter en MR med 5000 kronor (undersökningen kostar tydligen 12 000-15 000 kronor). Telefonveterinären sa också att hon inte ens är säker på att ett så litet diskbråck som det Garbo har visat symtom på kommer att synas, även om hon höll med om att det är en fördel att det finns gamla MR-plåtar att jämföra med. Men det måste jag självklart kolla med nån som verkligen vet.

I morgon ska jag återigen försöka få tag i nån på försäkringsbolaget. Och på fredag ska Garbo till Kjerstin på Ultunas rehabavdelning. Fast även om det var muskler som gjorde ont i fredags lär de knappast göra ont fortfarande efter en veckas total vila. Jag tänker dock också diskutera rehab med Kjerstin.

Veterinären som ställde diagnosen jobbar inte förrän nästa måndag. Men då hoppas jag att hon ringer mig.

Just nu känns mitt liv som en mardröm.

Detta inlägg publicerades i Garbos diskbråck. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Förtvivlad och frustrerad

  1. Ninnie skriver:

    Usch, vad jobbigt. Tänker på er!
    Har du röntgenplåtarna (de vanliga) med dig till Kjerstin? När jag var hos Ann (Essner, sjukgymnast för både hund och människa) med Aron så såg hon saker på plåtarna som ortopedveterinären inte sett – de tittar liksom efter olika saker, ju. Ann såg felet och designade rehabprogram. Aron slapp bli agilitypensionär vid fem års ålder.

    • Mari skriver:

      Jag har inga vanliga röntgenplåtar. Och det finns inga nya. Enligt veterinären är det i stort sett meningslöst att göra en vanlig röntgen vid diskbråck eftersom man inte ser att diskar läcker.

      De ryggröntgen som är gjorda på Garbo gjordes 2007 (vanlig) och 2008 (MR). Inte för att hon hade besvär, utan just för att kolla hennes ryggstatus. Plåtarna visade förkalkningar på olika ställen (vanligt på taxar) och en utbuktande disk vid L7-S1. Det sistnämnda har jag förresten för mig att samtliga taxar som då röntgades hade. Det var dock ingen av dem som hade besvär av utbuktningen. Och som veterinären sa: ”Det kanske är så taxryggar ser ut.”

      Bilden ovan, som är den enda jag tycks ha kvar (har bytt dator), är från Garbos MR. Den bör visa slutet på ryggen, för jag tycker mig se den där buktande L7-S1-disken.

  2. Isabel skriver:

    Jag lider med dig. Det är ju alltid hemskt när hunden har ont, men vetskapen om att man inte vet vad som är fel är nästan lika jobbig. 2007 fick Wille akut ont i ryggen, åkte in akut då han inte ville gå. Albano konstaterade troligt diskbråck, men som i detta fall, kunde man inte se något på röntgen. Jag blev rådd av agilityvänner med mer kunskap än mig själv, att kräva MR, jag hade en hund som tävlade, utan korrekt diagnos kunde jag ju inte fortsätta att träna/tävla agility (menade jag). Fick iom det en remiss till Strömsholm som gjorde MR mfl undersökningar. Det upptäcktes att han hade väldigt mycket pålagringar i ryggen, men INGET diskbråck. Så ifrån att han skulle vila fullständigt, så skulle han börja fysträna för att bli bättre, jag förlorade nästan tre månader, men är ändå glad att jag fick veta. Åtta månader senare tävlade han agility igen, även om det var sparsamt och han krävde mycket fysträning. Vad jag vill säga är eg, fortsätt kämpa för att få en diagnos! Håller tummar och tår! IF täckte förresten hela kostnaden.

  3. Eva skriver:

    Besvärligt och jag känner precis igen mig. Veterinären trodde direkt diskbråck vilket bekräftades av röntgen och hon rekommenderade MR. Den är gjort men nu är det ingen som kan läsa av bilderna… och i takt med att veteriärerna kliar sig i huvudet har Knuts symptom försvunnit och nu fystränar vi för fullt. Det är banne mig inte lätt att vara djurägare.

  4. Åsa skriver:

    För att ge dig lite hopp i allt elände så råkade Alva ut för vad man först trodde var diskbråck 2009 (vid återbesök trodde dom mer på muskel/mjukdelsskada) och som du vet springer hon för fullt på agilitybanorna fortfarande. Hoppas Garbo också kan få göra det.
    En länk om du vill läsa det lilla vi skrev om Alva: http://soltorp.com/index.php/hundar/alva
    Finns kanske fler artiklar på hemsidan, men orkade inte leta just nu.
    Håller tummarna för er!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s