Freestylefunderingar

Tur att jag tog solskyddsfaktor på näsan. Ina, Oscar, flickorna och jag har varit på klubben större delen av dan och tränat freestyle, analyserat våra program, fikat och promenerat.

Ina och Oscar

Ina och Oscar tävlar inte lika mycket i år som förra, då Oscar blev Årets freestylehund. Men på fredag är det dags igen. På Märsta-Sigtuna BK ska de debutera med sitt nya program. Det satt skitfint idag och kommer att bli urbra.

Nöjd Chaplin

Överraskningen och min stora stjärna idag var Chaplin. Jag håller på och finslipar några rörelser med henne och med hjälp av Ina tror jag att jag har fått ihop ett program nu.

Det är så klart mycket kvar att träna på. Inte minst för att rekvisitan består av två föremål, som Chaplin ska göra två olika grejer var med. Det är en jättesvårighet. Så till slut brann det rejält i skallen på pyret.

Men som Ina sa: ”Hon jobbar ju hela tiden.” Och det gjorde hon faktiskt. Med propellersvans. När hon inte begrep vad jag menade testade hon nya grejer. Oftast var det fel, men det var ändå en underbar känsla. För det jag har varit mest rädd för är att hon ska koppla på nosen och bara vandra iväg, när det blir för jobbigt.

Jag är övertygad om att förra årets rallylydnadsträning har ökat hennes uthållighet. För den lärde Chaplin att det går att kedja ihop korta och roliga moment. Och att belöningen kommer först när vi är klara.

Missnöjd Garbo

Garbo var också en riktig pärla. Trots att det var MH på klubben (vilket jag inte såg i klubbens kalender innan jag åkte ut) var hon med på noterna och ville inget hellre än att träna när det var hennes tur.

Jag körde igenom ”Moviestar” med musik. Det var länge sen, så min tajming var värdelös. Men Garbo fixade i stort sett allt – och gav inte ett enda ljud ifrån sig. Vilket ledde till en rejäl belöning.

Nästa gång skällde hon dock en del. För då hade hon jagat upp sig som fan av att få jaga bollen. Men, men… Jag vet hur jag får henne att hålla sig hyfsat lugn.

Det här med stress och freestyle är faktiskt ett jätteproblem för många. Även i den svenska freestyleeliten. Ju högre upp i klasserna man kommer, desto högre blir kraven på svårigheter i programmen och att de ska vara exakt tajmade till musiken. Vilket så klart stressar både förare och hundar.

Linda och jag har snackat en hel del om detta. Hur ska man tänka när man tränar? Vad ska man kräva av hundarna? Att de ska kunna en massa rörelser exakt på kommando, eller ska man kedja ihop och mest träna sekvenser? Och hur håller man sig själv lugn när det skiter sig med tajmingen till musiken – som bara går trallar på?

Jag vet inte. Förmodligen är det olika för olika hundar. Mina är iallafall inte särskilt bra på att åtlyda kommandon. De blandar ihop dem och chansar. Lyssnar väl inte så noga, helt enkelt.

Men att kedja ihop för mycket har också sina nackdelar. Framför allt Garbo slutar gärna att lyssna helt och tycker att hon vet bäst. Och det hon prioriterar är att snabbt som sjutton ta sig till slutposen.

Så vår träning blir en blandning av ren kommandoträning och kedjor. Nåt bättre har jag inte kommit på.

Detta inlägg publicerades i Freestyle, Träning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s