Allvarligt talat

Att tala taxflickorna till rätta är inte direkt nåt som brukar funka. Oftast slutar det med att de ger mig fingret och gör som de själva vill. Så det finns betydligt mer effektiva tränings- och uppfostringsmetoder.

Men kanske, kanske bidrog samtalet som jag hade med Garbo, efter det minst sagt kaotiska agilityloppet i lördags, till att hon tänkte om.

Vi satt på en bänk precis bredvid banan på Knivsta BK. Jag talade länge, allvarligt och lugnt. Garbo såg iallafall ut att lyssna noga. Och till och med hålla med om att det liksom inte går att glömma allt som vi har tränat på och egentligen kan, bara för att man kliver över plastbandet runt tävlingsbanan.

Om man tjuvstartar och därför diskar sig på andra hindret, och är så jäkla uppjagad att man springer bredvid en tunnelöppning istället för in i den, för att till sist inte lyssna på ”runt” och ta hopphindret efter balansen bakifrån utan istället springer rakt fram till en tunnel i fjärran… Ja, då får man helt enkelt gå av banan efter halva loppet. För det där beteendet är inte roligt. Inte för nån. Det blir nämligen inte agility av det.

Dessutom blev jag besviken över att det var just det loppet som blev så totalt fel. För banan var inspirerande. Och vi borde ha satt den. Det märktes att den var anpassad för mindre hundar, vilket alltid är roligt. Dessutom fick man jobba i stort sett hinder för hinder och handla ordentligt, istället för att bara springa. Det gillar jag.

Nu var det inte första gången under de senaste dagarna som Garbo tappade huvudet och tjuvstartade, diskade sig på andra hindret och sen var omöjligt att få ordning på. Hon gjorde exakt likadant i det inledande hopploppet på KM. Och i agilityklassen i Knivsta på fredagskvällen.

Inte undra på att jag kände mig tvungen att ta till ett nytt grepp. Alltså det där allvarliga samtalet. Men det behöver förstås inte vara det som gjorde susen. Det kan också ha varit att jag lät några framhoppningshinder och bolljakt ingå i uppvärmningen inför hopploppen, som fick Garbo att skärpa till sig, så att vi äntligen kunde köra agility. Tillsammans. På det där sättet som jag bara kan köra med henne.

Första hoppbanan var lite väl enkel. Men vi gjorde ett okej nollat lopp och klarade tiden. Liksom många andra. Så nån placering att tala om fick vi inte.

Inför andra hopploppet var jag skräckslagen. Jag tyckte att starten var svår i medium. Inför small gjordes den ännu värre. Om inte Garbo låg kvar och väntade på signal skulle det bli omöjligt att ta hinder fyra från rätt håll. Så jag gjorde mig så sträng som jag bara kunde. Sa till på skarpen att ”nu ligger du kvar”. Och det gjorde hon!

Jag är så sjukt nöjd med det loppet. För banan innehöll flera grejer som vi har riktigt svårt för. Men Garbo höll ihop och jag kom ihåg de små bokstäverna. Hade jag bara jobbat lite, lite mer i sista svängen så hade vi förmodligen till och med klarat tiden. Vi fick under en halv sekunds tidsfel. Men dem skiter jag i.

När vi satt i målfållan var jag så glad att jag ömsom kramade hårt på mjukosttuben och ömsom på Garbo. Jag till och med grät en skvätt. Tänk att jag fick uppleva den magiska känslan med henne igen. Det trodde jag inte för några månader sen.

Det var inte bara Garbo som till slut var rolig att köra i lördags. Chaplin skötte sig utmärkt. Agilityloppet gick vid lunchtid och då var det riktigt varmt, så hon hade ingen direkt fart. Vi klarade tiden på hundradelen. Men jag gillar att hon köpte min handling, som inte alltid var det lättaste alternativet för henne (men gav mig en rakare väg).

Smallhundarnas hopptvåa gick allra sist. Jag var inställd på att Chaplin kanske inte skulle ha nån ork kvar då, även om jag hade sett till så att hon vilade och höll sig sval med några dopp i sjön under eftermiddan. Därför blev jag förvånad när hon kändes betydligt piggare än inför agilityloppet.

Banan var inte direkt enkel för att vara klass II. Just därför var den rolig. Jag tycker ju många gånger att klass II är alldeles för rak, vilket inte passar Chaplin. Hon jobbade på så himla fint, hade så roligt och klarade till och med tiden. Mest nöjd är jag nog över att hon inte tvekade inför långhoppet i slutet, trots att jag lämnade henne rätt mycket i sidled inför en serpentin.

Så till slut blev det faktiskt en himla bra tävlingsdag, med fyra hindernollor. Chaplin slutade som fyra i båda sina klasser. Tyvärr delades det bara ut tre pinnar.

Foto: Mette BjörneFoto: Stefan Borg

Detta inlägg publicerades i Agility, Chaplin, Garbo, Tävlingar. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Allvarligt talat

  1. Ninnie skriver:

    Det är det som är agility – när allt man minns från loppet är den magiska känslan av samhörighet och glädje 🙂 Jag är så blödig, jag blir tårögd när jag läser

  2. Pingback: På väg mot SM | Ninnielindvall's Blog

  3. jessicas1980 skriver:

    Åh va roligt & härligt att höra att ni är på banan igen, alla tre!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s