Aldrig mer

Knivsta BK KM 2013 agilitybananSå här efteråt förstår jag inte att jag kunde vara så jäkla dum att jag gick med på att döma Knivsta BK:s KM i onsdags kväll.

Jag minns förstås hur jag tänkte: ”Det är skitsvårt att hitta domare till små klubbtävlingar, så varför inte vara snäll och säga ja? Jag lär ju iallafall bli några erfarenheter rikare.”

Och visst, det sistnämnda blev jag.

1. Åk inte hemifrån i god tid, utan gör det i sjukt god tid. Det tog mig drygt en och en halv timme att köra till Knivsta, knappt en timme längre än det brukar göra vid andra tider på dygnet.

2. Låt dig inte ryckas med av stressen, utan kolla så att alla hinder verkligen står där du har tänkt dig. Så blev det inte med min inledande agilitybana, utan det var små förskjutningar på vissa hinder som ställde till det en hel del för de stackars ekipagen.

3. Tro inte att du kan rita lagom svåra banor. Jag begrep så klart att slalomingången skulle bli knivig, men jag trodde inte att den skulle bli så jättesvår som den blev. Hade jag bara förskjutit slalomhindret en aning och hade inte en del förare krånglat till det så vid hinder två, så hade det nog blivit roligare att köra. Det var alltså bara ett par landslagshundar, en lagmedaljör på SM och de två mest taxlika hundarna i hela startfältet som fixade banan bra. Och det säger ju inte en del, utan en massa.

4. Tro inte att du kan vara så fokuserad att du klarar av att döma. Jag var så knäckt och skämdes så mycket över att agilitybanan blev sjukt svår, att det och det faktum att jag höll på att förstöra hela tävlingen var det enda jag kunde tänka på. Att döma var jag fullkomligt värdelös på. Jag hade ingen som helst närvaro utan stod där och bara önskade att jag kunde få försvinna.

5. Improvisera inte för mycket. Efter de fasansfulla agilityklasserna förenklade jag hoppbanan för mycket. Den blev liksom motsatsen till agilitybanan, förutom i ett fall – även den var en uppenbar smallbana. Dessutom hade jag vid det laget hunnit få rejält ont i min fot.

Det enda jag kan trösta mig med var att det så klart var rätt ekipage som vann, trots att jag valde hinderhöjderna 25 cm i small, 38 cm i medium och 52 cm i large. Så grattis till Malin med Nick, Robin med Sam och Lena med Ugly.

Jag är fortfarande hyfsat nöjd med agilitybanan på papperet. Den går att döma, har inga farliga vinklar och ser rolig ut att köra. Iallafall med taxar. (På bilden här intill fyllde jag i för att hindren ska synas.) Men den är definitivt ingen klass II-bana, som jag hade i uppdrag att rita.

Och jag behöver väl inte tala om att jag aldrig, aldrig mer kommer att döma något? För när man är så dålig på det som jag, är det inte det minsta snällt att ställa till det så för andra.

Detta inlägg publicerades i Agility, Tävlingar. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Aldrig mer

  1. Eva skriver:

    Oj, nu blev jag riktigt förvånad. Jag har en helt annan uppfattning… ja förutom det där med förseningen då. Men Stockholmstrafiken blir man ju aldrig riktigt klok på.

    Ja, agilitybanan var svår, men den var ju inte alls omöjlig. Tvärtom tyckte jag att den var rolig, hade min hund kunnat slalom (vilket verkar vara en förlorad lärdom just nu…) hade det ju gått vägen. Men jag förstår att det är trist som domare när många diskar sig. Finske Seppo brukar vara väldigt frustrerad av den orsaken när han dömt hos oss.
    Nu har vi många orutinerade ekipage så det är inte alls konstigt att vi diskar oss. Och det var ju inte slalomen som diskade. Några tjuvstartade, några schabblade i hörnsvängen, några schabblade i staketet efter platten, någon tog om kontaktfält osv. Sånt beror inte på för svår bana. Du kan ju kolla vår diskstatistik på SBK tävling, den är nog rätt hög har jag en känsla av. Precis som vanligt alltså 😉

    Tack för hjälpen, jag hoppas du tänker ett varv till på detta. Jag tycker du skötte det galant!

  2. Ninnie Lindvall skriver:

    Jag tycker banan ser helt OK ut. Den är väldigt händelserik och därmed snarare är en trea än en tvåa. Dock tycker jag att du är för hård mot dig själv. Ett KM är ett KM och banan är som den är liksom. Vi domare gör värre gubbar än så och då är det officiellt.

    Men det är precis som du skriver ett helsike att stå och döma en hel klass och känna att man inte är nöjd med sin bana. Jag råkade ut för det för bara några veckor sedan, och jag borde veta bättre 😉

  3. Ninnie Lindvall skriver:

    Kan tillägga att jag just har snott den till måndagens träning. Tack, tack 🙂

  4. Malin Elfström skriver:

    Det hade varit en riktigt trevlig klass 2 bana med ngt snällare vinkel på 2an så fler vågat gå lite längre och en kort tunnel som nummer 3 då hade dem flesta hunnit med upp till slalom. Hade platten sen legat som på skissen hade inte det blivit för svårt heller.

    Det som är mest fascinerande med banläggning är att hur mkt som ändras av små små vridningar av hinder och linjer.

    Klart det inte blir perfekt första ggn men har träffat på bra mkt värre exempel på banläggning av rutinerade domare. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s