Besynnerligt beteende

Jag hoppas verkligen att flickorna, likt Nettan, hittas av nån som Peter Nelly ifall de skulle råka springa bort. För hur poliserna tänkte begriper jag bara inte.

Faktum är att Garbo under två gånger det senaste ett och ett halvt året faktiskt har försvunnit. Först i skogen runt vår vanliga golfbana och sen för några veckor sen vid Rävslingan.

Båda gångerna började det med att flickorna fick korn på nån viltdoft och drog iväg. Chaplin kom tillbaka efter några minuter, men inte Garbo.

Eller rättare sagt vid Rävslingan gjorde hon det, men letade inte upp mig eller om hon nu misslyckades med det. Jag vet faktiskt inte.

När de stack fortsatte jag att gå på vår vanliga runda i makligt tempo. Jag hann kanske 150 meter sen kom Chaplin tillbaka. Efter 15-30 sekunder ser jag att Garbo också kommer ner på stigen vid samma ställe som Chaplin, alltså kanske 30 meter bakom oss, och viskar till Chaplin:

-Hon får fan leta upp oss. Kom, så går vi i förväg.

Vilket vi gjorde. Men ingen Garbo kom, trots att jag hade tagit för givet att hon skulle plocka upp vittringen av mig och spåra ikapp oss.

Efter en stund vände Chaplin och jag och gick samma stig tillbaka. Ingen Garbo. Vi fortsatt ännu längre bak, till stället där de drog. Ingen Garbo. Då gick vi långsamt tillbaka till bilen, vilket var cirka 1,5 kilometer. Ingen Garbo där heller. Jag hade så klart ropat på henne hela vägen.

Nu var det mörkt och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Till slut ringde jag Gunilla, som sa att hon skulle komma och ta med sig en fungerande ficklampa.

Det var nämligen helt svart när vi la på luren. Då kom jag på att jag iallafall hade min pannlampa i bilen och riktade den mot stigen. Och efter en liten stund såg jag faktiskt två ögon som stirrade på mig.

Jag såg dock inte om det var Garbo, eftersom avståndet så långt. Det kunde ju ha varit en räv eller nåt, även om jag aldrig har sett nån i den skogen. Jag ropade så klart, men det dröjde en halv evighet innan ögonen långsamt började närma sig mig.

Det var Garbo som kom. Jag började gråta av lättnad, gick henne till mötes och lyfte upp henne. Hjärtat bankade nåt otroligt i den långa kroppen, men hon var inte det minsta anfådd eller liknande.

När hon försvann vid golfbanan tog det två timmar innan jag återsåg henne. Fasansfulla timmar, förstås. Också i skymningen. Fast då regnade det också och jag satt i telefonkö hos polisen. Garbo var lika tveksam till att komma då och inte det minsta trött.

Jag fattar inte det här beteendet. Aldrig, aldrig att jag har skällt på henne när hon har kommit tillbaka efter att ha dragit iväg. Däremot sprutar säkert adrenalinet om mig, eftersom jag är så orolig, i en sån situation.

Framför allt fattar jag inte varför hon inte bara spårade upp mig vid Rävslingan. Det måste ha varit hur lätt som helst. Och hon bör ha hört mina rop hela vägen tillbaka till bilen. Det var bara vi i hela skogen och det är få som har röstresurser som jag.

Som jag har skrivit tidigare blir Garbo fjompigare och fjompigare med åren. Hon hänger upp sig på saker, tycker att mycket är obehagligt och har blivit sämre på att ta misslyckanden. Men jag har inte i nåt sammanhang märkt att hennes hörsel eller förmåga att känna dofter har försämrats.

Enligt rapporter från en taxbekant i Sörmland är iallafall Nettan hemma hos husse igen. Hon mår bra, men kommer aldrig mer att få jaga. Det vågar inte husse.

Och ja, jag begriper att det säkert är många som tycker att jag inte borde få låta flickorna springa lösa heller, eftersom jag inte alltid kan stoppa dem när de får en viltdoft i nosen.

Men även korta ben behöver få sträcka på sig ibland. Så på några få utvalda platser får de faktiskt promenera lösa. Typ på golfbanor och längs Mälaren vid Rävslingan. Alltså då vi är långt ifrån bilvägar och jag har hyfsad koll och kan underhålla dem med övningar och lekar.

För det mesta går det jättebra.

Golfbanepromenad 2011

Detta inlägg publicerades i Garbo, Promenader. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Besynnerligt beteende

  1. Paola Oscarsson skriver:

    Du har aldrig tänkt på att skriva en bok av något slag, Mari? När du skriver om dina och hundarnas förehavanden så är jag i din värld på ett ögonblick…/
    Förstår oron och våndan att inte veta.. för att sen med djup tacksamhet återförenas med dem.

  2. Meta skriver:

    Det är inte taxens personlighet då? Busan gjorde också sådär, hon hade (ända sen valpkursen) stenkoll på vart jag var (jag ropade ju hela tiden efter henne) och sprang/gick ALLTID åt ett annat håll… De gånger hon drog på vilt och var borta länge, så hände det att jag svärande gick hem utan henne men om inte dörren var öppen när hon väl behagade att dyka upp, så gick hon igen – ja då var hon billig…

    • Mari skriver:

      Jag vågade liksom inte skriva det själv. 😉
      Nämen, nåt kan det säkert ligga i det. Å andra sidan har hon aldrig gjort så tidigare och nog drog hon innan hon var sju och ett halvt år.
      Garbo är ju dessutom ovanligt följsam för att vara tax. Hade det varit Diva eller Chaplin som hade gjort nåt sånt hade jag inte varit förvånad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s