Diva – den rädda lilla taxen

De senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt att researcha inför en megaartikel som jag nu har börjat skriva om olika hundsporter. Bland annat har jag läst gamla nummer av Hundsport. Och inte kunnat undgå att bli rörd till tårar av dessa båda artiklar, där Diva är nämnd.

Ur Hundsport 12-2001

Ovanstående stämmer inte. Diva var startklar i högre klass spår när hon dog, inte elitspår. Men jag minns hur överraskad jag blev när jag läste det här första gången. För jag var inte med när skribenten träffade några av mina klubbkompisar och visste inte att artikeln var på gång.

Ur Hundsport 5-2011

Det här stämmer dock. Och trots att Inger Svedin måste ha dömt hur många hundar som helst under sin karriär så förstår jag faktiskt att hon, 7,5 år efteråt, minns hur bra Diva gick inledningsvis just den gången. Det var den 21 september 2003 på Bro-Håbo BK.

Jag vet inte på hur många elittävlingar som Diva och jag bara gjorde tre, fyra moment. Eller kanske inte mer än gick in och ställde upp, för att diska oss direkt då nån som jag hade gjort upp med i förväg kastade en boll till Diva. Allt för att få henne att inte tycka att alla som glodde på henne var obehagliga. Inger Svedin var domare på några av dessa tävlingar, så hon visste hur jag hade kämpat med Divas rädslor under hela vår ”lydnadskarriär”.

Men just den här gången körde vi hela programmet. Diva hade redan två förstapris och jag ville så himla gärna att hon skulle lyckas ta det där åtråvärda championatet. Och vi kom så nära, så nära.

Platsliggningen och sittandet i grupp gick utmärkt, trots att det fortfarande var morgonfukt i gräset. Och vi fick 9,5 på fria följet, vilket vi aldrig hade fått i elitklass tidigare. Diva trivdes jättebra, gjorde en fin dumruta, ruta och inkallning med ställande och läggande.

Sen, om jag inte minns ordningen fel, var det dags för apporteringsdirigeringen. Tävlingsledaren Håkan Erlandsson, en mycket trevlig och korrekt man, lade ut apporterna och ställde sig som en tennsoldat vid skogsbrynet vänd rakt mot den apport som Diva skulle hämta. Det fick hennes entusiasm att stendö, eftersom hon trodde att Håkan stod och vaktade apporterna. Att få henne att göra det hon skulle var ett helvete och i rena nervositeten tappade stackars Diva apporten på väg mot mig.

Jag har för mig att hon efter det hämtade sig i nåt moment. Inte vittringen, utan förmodligen hopp med metallapportering. Men hon hade väldigt svårt för att släppa Håkan, eftersom hon tyckte att han var asläskig. Och i den avslutande fjärrdirigeringen vågade hon knappt röra på sig, då han stod precis bakom ryggen på henne.

Ändå lyckades vi få ihop 244 poäng. Och närmare än 12 poäng från championatet hann vi aldrig komma, under Divas alltför korta liv.

Detta inlägg publicerades i Diva, Jobb. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Diva – den rädda lilla taxen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s