Förnedrad, förtvivlad och förbannad

Husdjursmässan 2015I helgen hade Garbo och jag återigen fyra allvarliga diskussioner. Bilden är inte från nån av dem, utan från en liknande på Husdjursmässan för några veckor sen.

Det vi inte var helt ense om var alltså vem av oss som hade gått banan och skulle dra igång våra agilitylopp.

Vi var i Ulricehamn. I den fina fotbollshallen på Lassalyckan, där vi även tävlade under mellandagarna. Denna gång hade vi fyra chanser att få till godkända officiellt lopp. Själv tycker jag att vi lyckades över förväntan. Tyvärr håller inte alla domarna med mig.

Båda agilityloppen var iallafall felfria. Det på lördagens förhållandevis enkla bana räckte till en blygsam placering, nämligen trettonde plats.

Men på söndagens agilitybana, med flera fällor, var det många av de snabbaste ekipagen som körde bort sig. Så vi kom på placering sex (av 55 hundar) och tog SM-kvalårets sjätte pinne. Vi har alltså fyra agilitypinnar och två hoppinnar nu, trots eller kanske tack vare att jag inte har haft den minsta tanke på att försöka kvala.

Även om jag för en gångs skull vann samtliga startdiskussioner, så var vi båda två lite väl uppjagade inför hopploppet sent i lördags kväll. Det var en kul och utmanande bana, där jag förstod att Garbo mycket väl skulle kunna briljera i slalom som hade valfri ingång. Men nåt, med största sannolikhet jag, fick min stjärna att tro att hon skulle ta andra hindret bakifrån istället för framifrån. Så kan det gå. Slalompassagen satt iallafall som en smäck.

Det som gör att jag trots ovanstående helst av allt vill glömma denna tävling är den totala förnedring som jag kände när vi åkte hem genom snöfallet i söndags eftermiddag. Så ledsen, arg och hatisk har jag inte varit på länge. Och jag har absolut inte hämtat mig än.

Först blev jag helt paff när jag skulle gå tävlingens avslutande hoppbana. Vartenda jäkla hinder var maxat på alla håll och kanter, vilket de inte hade varit i övriga smallklasser. Sista hindret var till och med över 35 cm högt, innan jag hade kontrollmätt det och klagat.

Visst, de sjuka reglerna tillåter förstås så höga hinder i klass III och konstgräsunderlaget var perfekt att springa på. Men varför, liksom? Vad går det ut på?

Självklart tar jag det personligt. För de enda som påverkas är ju lika små hundar som Garbo, som alltså tvingades hoppa 56 procent över sin mankhöjd. Till skillnad från de allra minsta mediumhundarna, som hoppade 28 procent över sin mankhöjd, och de minsta largehundarna, som hoppade 44 procent över sin mankhöjd.

För de högre och bland annat därför betydligt snabbare smallhundarna spelar några centimeters höjd hit eller dit ingen som helst roll. Men det gör det definitivt om man är 22,5 cm låg. Så det är klart att ett sånt beslut från domaren är riktat mot just Garbo och hennes likar.

Jag velade in i det sista, grät en skvätt, och värmde under tiden upp. Och jag sticker inte under stol med att de 40 milen enkel väg till tävlingsplatsen spelade in, liksom timmarna som vi hade väntat på att hoppklassen skulle dra igång. Till slut bestämde jag mig därför för att vi skulle göra vårt bästa för att få till ett så bra lopp som möjligt.

I mina ögon lyckades vi. Garbo sprang det snabbaste hon kunde, men bromsades så klart av de höga och långa hindren. Så jag hade inga problem att hinna placera mig vettigt för att ge henne en så bra väg som möjligt genom den lite kluriga banan. Om jag minns rätt tog Garbo ett enda steg i aningens fel riktning. För hon var inte spikrakt riktad mot däcket, när hon kom ut ur tunneln före, eftersom jag hade börjat gena lite.

När vi gick i mål var jag alltså skitnöjd med vår prestation. Men jag begrep att domaren också hade satt en tajt tid. Det ena brukar liksom hänga ihop med det andra. Och mycket riktigt. För att vårt lopp skulle klassas som godkänt skulle Garbo, trots de skyhöga hindren, ha sprungit endast en sekund långsammare än largehundarna. I min värld är det ett groteskt krav. Vi fick så klart drygt en sekunds tidsfel, vilket innebär att loppet är underkänt och därför helt värdelöst.

Just nu hatar jag agilityreglerna och hela sporten. Vi är dock anmälda till en tävling till, så jag får väl vänta till efter den innan jag bestämmer mig för om vi ska lägga av eller inte. Förnedringen i söndags vill jag iallafall aldrig mer behöva uppleva. Det kändes som om domaren spottade på oss.

Annonser
Det här inlägget postades i Agility, Regler, Tävlingar. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Förnedrad, förtvivlad och förbannad

  1. Ninnie Lindvall skriver:

    Tråkigt avslut på en bra helg! Grattis ändå

  2. BMW o Arlo skriver:

    Jag , som inte vet skvatt om agility, begriper åtminstone vad du beskriver och inser det orättvisa i det och förstå fullt ut dina känslor efter tävlingsdagen…

  3. Helt galet, att det får vara så!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s