Lydiga, lösa (men inte alltid) lyckliga taxar

Golfbanan februari 2013 3Trots alla fula rosetter, fina titlar och bra placeringar som flickorna och jag har lyckats erövra under årens lopp, finns det absolut inget som gör mig lika stolt och glad som när de kan springa lösa på promenaderna.

Förmodligen för att de trots allt är taxar. Det är liksom inte självklart att det ska funka.

Det gör det inte heller alltid. Men under årens lopp har jag hittat några platser där de får sträcka på sina korta ben under nästan hela promenaderna, eftersom frestelserna inte är större än att de (nästan alltid) lyssnar på mig. Till exempel på favoritgolfbanan, Långholmen och Rävslingan.

På sistone har jag lärt mig hur Chaplin, som alltid springer som ett jehu, funkar vid hundmöten. Oftast tittar hon inte ens på de andra hundarna, oavsett om de är lösa eller kopplade. Hon har liksom fullt upp med sina intressen. Men om hon kommer springande på en stig och möter dem, stannar hon en bra bit innan hon är framme och ”skvallrar” till mig. Och då är det bara att kalla in henne.

Men igår, när Gunilla och jag gick genom skogen på väg mot golfbanan, blev det lite för mycket för Pyret. Jag hörde hur hon helt plötslig skällde till, men hon låg för långt före oss för att jag skulle se henne och hon mig. Så jag ropade. Chaplin kom blixtsnabbt och såg riktigt orolig ut. Och när jag med min vanliga gest undrade om hon ville komma upp i famnen, ville hon absolut det.

Strax efteråt förstod jag varför. För på stigen kom ett par med hur många japanska spetsar som helst. Jag hann inte räkna dem, men gissar på åtta till tio. En del var kopplade, men inte alla. Vi har sett denna flock på avstånd på golfbanan hur många gånger som helst, men då har vi alltid gått åt olika håll. Och att möta dem på en stig alldeles ensam var tydligen läskigt för Chaplin.

Även Garbo har stunder när hon inte alls är så förtjust i att vara lös. Som i måndags. Då var jag i Kungsbacka på jobb och Eliza och hennes familj var snälla och tog med sig flickorna ut till sitt lantställe i skärgården.

På eftermiddan, när alla i samlad trupp (två vuxna, två tonårssöner, en engelsk setter, en dvärgpudel och två taxar) tog en gemensam skogspromenad, tyckte Eliza att Garbo var så lugn att hon kunde få gå lös en stund. Garbo höll inte alls med, utan blev skitnervös. Att de inte försäkrade både sig själva och henne om att hon faktiskt var med fick henne att bara vända på klacken och gå raka vägen tillbaka till stugan.

Så kan det tydligen gå, när matte inte är med. De är inte så morska då, mina flickor.

Annonser
Det här inlägget postades i Hundägarfunderingar, Promenader, Taxar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s