Pinsamt värre, tyckte Garbo

Meta och Martina föreslår attFlickorna med blinkhalsbanden vid Rävis
Chaplin har mognat. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Men faktum är att hon under våra tre senaste promenader vid Rävis, senast i dag, har skött sig så exemplariskt att jag har börjat fundera på om hon känner sig krasslig på nåt sätt.

Jo, jag vet. Det är typiskt mig.

På den första av dessa promenader, alltså för en vecka sen när jag och flickorna var ensamma, var det som om en pollett äntligen trillade ner. ”Aha! Så du menar att om jag håller mig nära dig får jag godis var femte meter? På fullt allvar?”

Precis som Garbo hoppade hon upp på varenda stock och sten som hon såg. Och ja, jag belönade. Som vanligt. Det är bara det att hon tidigare inte har haft tid att märka riktigt hur generös jag har en tendens att vara.

Men, men. Bättre sent än aldrig. Chaplin är sju år och fyra månader.

Själv lyckades hon, jag tror att det var kanske förra vintern eller i våras, lära Garbo en sak som jag hade misslyckats med i tio år.

När vi kommer ner på en otrafikerad grusväg mitt i Rävis-skogen, där det händer att en del rider med hästar, så har Garbo nästan alltid dragit iväg med fullt drevskall. Typ 100 meter eller så, och sen har hon vänt

Jag är övertygad om att hästspåren oftast har varit gamla, det har liksom varit blotta tanken som har fått henne att gå igång. Hon kan göra likadant i skidspår och även efter människodoft. Och just vid den här grusvägen har det hela liksom blivit en reflex. För hon har inte först konstaterat att det faktiskt finns nåt spännande spår att följa.

Chaplin har förstås genomskådat det där för länge sen. Och vid det här speciella tillfället slängde hon sig runt halsen på Garbo, precis när hon drog iväg. Jag uppfattade situationen som: ”Ska du busa nu igen? Då hakar jag på.”

Garbo kom av sig helt. Hon såg ut att tycka att det hela var mycket pinsamt. För hon har aldrig har uppfattat det som hon gör på grusvägen som bus, utan hon har alltid tagit sitt superkorta ”drev” på blodigt allvar. Men sen dess har hon aldrig mer gjort så.

Att Chaplin vid ett enda tillfälle avslöjade Garbos bluff bröt alltså beteendet. Och tänk som jag till och från har kämpat för att lyckas med samma sak. Snacka om att vara en värdelös taxtränare.

Det är klart att det bara har varit att koppla henne. Och oftast har jag ju gjort det. De gånger som jag har slarvat har det dock varit omöjligt att få Garbo att behärska sig.

Men tack vare Chaplin tajming och humor är beteendet nu helt utsläckt. Iallafall på den platsen.

Annonser
Det här inlägget postades i Hundägarfunderingar, Promenader. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s