Snötaxar

Älskade Garbo

Vad jag älskar Garbos helikopteröron. De är så uttrycksfulla, personliga och helt enkelt störtsköna.

För att inte snacka om hennes alldeles för stora och runda ögon. Något snällare och varmare än dem får man leta efter.

Den långa, mjuka, kramgoa och timglasformade kroppen är perfekt att krama och ha i knät. Och jag är tacksam för att hon gillar att vara där.

Garbo är en fantastisk hund att leva med. Hon är otroligt förlåtande och entusiastisk. Att hon dessutom är min gör inte saken sämre.

 

Ingen skitsak

En sån här trekilospåse vann jag och Garbo. För att vi tog oss till finalen på Rasspecialen, om jag minns rätt.

Och den senaste veckan har jag gjort som jag gör vid enstaka tillfällen, det vill säga använt vinstfoder som promenadgodis.

Taxflickorna brukar gilla lite omväxling (även om de äter i stort sett allt). Och jag har aldrig märkt att deras magar har reagerat på att de har fått nåt annat än det de är vana vid. Själv var jag glad över att fetthalten är rätt låg, det vill säga densamma som på det foder som båda flickorna har ätit under i stort sett hela sina liv.

Men jag kommer inte att fortsätta ge dem av Doggyfodret. För jäklar vad mycket mer och oftare de skiter.

En titt på innehållsförteckningen visar att 55 procent av Doggyfodret består av vete. Och jag misstänker att skitandet beror på det.

På Divas tid, när jag försökte researcha lite i hundfoderdjungeln, hävdade  foderförståsigpåarna att hundar inte är gjorda för att äta en massa spannmål. Så jag valde ett foder fritt från det till Diva, det vill säga Nutros lamm och ris, vilket hon tycktes må utmärkt av och bli mätt på. Det fodret har dessutom en förhållandevis låg fetthalt, så det var hyfsat lätt att hålla hennes vikt med det.

När Garbo var gammal nog för att gå över till vuxenfoder fick även hon Nutros lamm- och ris. Men under flera månader för några år sen var det jättesvårt att få tag i det och personalen i djurbutiken rekommenderade därför Precept Sensicare istället. Det är visst det foder som mest påminner om Nutrofodret.

Därefter har jag hållit fast vid Sensicare. Och det lär jag alltså fortsätta med.

Vilken vinter!

Säga vad man vill, men nog har vintern varit toppen hittills.

Endast några få dagar med svinkyla. Ingen eller lite lagom med snö. Och knappt nåt blask.

Idag var vi vid Rävslingan för första gången på länge. Eftersom isen ligger passade vi på att gå en bit på den.

Att titta upp mot land var en upplevelse.

Rena skämtet

Att jag över huvud taget håller på med agility är nästan en slump. Och egentligen nåt som går stick i stäv mot den jag är och den livsstil som jag har valt.

För motion är verkligen inte min grej. Jag anstränger mig aldrig fysiskt. Jag gillar inte att bli svettig. Och jag kan absolut inte springa.

Så har det varit i hela mitt liv. Ända sen jag föddes med klumpfot och fick tillbringa stora delar av min uppväxt med ena foten i gips.

Jag har alltid varit mycket klumpig. Högerfoten är stum och svag, blir trött och gör ont. Dessutom är dojorna alltid ungefär en stortå för långa. Så jag vinglar, snubblar och slår mig ofta.

Ändå lyckades Ninni lura med mig på en nybörjarkurs i agility våren 1999. Dealen var att om jag och Diva hakade på Ninni och hennes westie Selma, så skulle de göra oss sällskap på kantarellsökkursen som jag mycket hellre ville gå.

Sen gick det som det gick. Jag fattar det knappt själv. Och nu har Mija fått för sig att jag ska delta i studiecirkeln KOM IGÅNG! Fysträning för agilityhandlern. Det känns som rena skämtet.

Men igår kväll hade Mija, Helene, Håkan och jag nån form av upptaktsmöte hemma hos Mija. Det var precis lagom ansträngande. Efter att flickorna och jag i rask takt hade promenerat dit i snöfallet slog jag mig ner i soffan, tittade på en finsk tränings-dvd, drack vin och dippade grönsaker.

Jag misstänker dock att träffarna kommer att bli värre framåt våren. Då är det meningen att vi ska träna styrka, koordination och allt vad det heter, för att kunna röra oss snabbare och smidigare under agilityloppen.

Det är säkert jättenyttigt. Om inte annat bör jag nog lära mig att värma upp på ett vettigt sätt, så att jag slipper fler muskelbristningar. Men de akrobatiska övningarna som vi studerade igår såg verkligen livsfarliga ut. Iallafall för en sån som jag.

Och jag kan inte påstå att jag är motiverad, då projektet känns rätt lönlöst. Jag tror faktiskt inte att jag kan lära mig att göra snabbare framförbyten, rivstarta och springa fort på raksträckor.

Men, men… Jag ska ge studiecirkeln en chans.

Lekte lite med ett par av Linda Anderssons foton på mina atleter och en app som jag inte kunde låta bli att ladda ner häromdan.

Stoppa pressarna!

Greguppdatering med Fanny

Ringrostig är nog det snällaste man kan kalla mig. Därför var det mycket nyttigt att få en Greguppdatering av Fanny Gott igår.

Missnöjeskören till vänster tyckte förstås att det var värdelöst att jag inte hade råd att delta med hund. Men jag var också rädd att låret inte skulle palla. Fast det hade det nog gjort, med tanke på hur bra det gick att träna i lördags.

Jag är iallafall full av träningsinspiration.

Min tråcklingsarm måste bli distinktare och få en tydligare riktning. Liksom pushbenet i tråcklingar. Övrigt fotarbete klarar jag inte att tänka på, även om Mija tycks ha gett sig fan på att få mig i bättre agilityform.

Jag ska nog över huvud taget använda inarmen lite mer än jag gör.

Rivstarter efter tråcklingar med bakombyten måste jag träna betydligt mer på. Och det lär nog Mija också se till att jag gör, om jag känner henne rätt.

Inför tunnlar får jag inte bromsa eller vända för tidigt.

Och jag måste akta mig för att påbörja framförbyten för tidigt.

Bland mycket annat.