Söndag på Skytteholm

Det gäller att ta vara på och försöka bevara ljusglimtarna i tillvaron.

I går hade vi det så här bekymmerslöst i ett par timmar.

Från vänster: Garbo, Chaplin, Paolo, Vippa, Lilla My (bakom Vippa), Kir och Hedda.

Dessutom var jag, Meta och Robban med på golfbanan. Robban tog bilden med sin mobil.

Motion till SAgiK om en ”rasfestival”

”Inför en årlig ‘rasfestival'”.

Den uppmaningen har jag och några klubbkompisar skrivit i en motion till Svenska Agilityklubbens (SAgiK:s) årsmöte. Motionen går att läsa här.

Så här rapporterade jag i Hundsport efter den första ”rasfestivalen”, som kallades AgIF:s nationella agilitymästerskap. Och ända sen den andra, Rasspecialen, har jag verkligen saknat en liknande tävling. Det var så himla kul att både delta och titta på alla duktiga ekipage.

Fast för oss tre som just då tävlade med tax i klass III var det kanske inte så superspännande att kvala. Det fanns ju varsin plats för oss, så länge vi under kvalperioden lyckades göra minst ett nollat lopp i klass III och med det placera oss som sämst på tionde plats. Såna var nämligen reglerna för att man skulle få poäng i Årets agilityhund på den tiden. Och det lyckades vi med alla tre till Rasspecialen.

Det blev första och enda gången, så vitt jag kommer ihåg, som jag med Garbo, Linda med Inka och Jessica med Winston deltog i samma tävling. Och där tävlade vi så klart främst mot varann, vilket nästan gjorde Rasspecialen till ett KM för oss.

Garbo och jag blev bästa taxekipage och tog oss till finalen. Där började tyvärr mina nerver spöka, så jag klantade till det. Men det spelade faktiskt ingen roll. Det roliga var att få vara med, att träffa kompisar från andra landsändar som jag inte ser så ofta och att jag hade haft nånting att längta till.

Eliten har sitt SM, sina landslagsplatser och sina internationella mästerskap, som SAgiK stöttar både ekonomiskt och med hårt arbete. Och många av de förarna har nog inget emot ännu en mästerskapsliknande tävling. Men det är framför allt för dem som inte lyckas ta sig till eliten som jag tror att en ”rasfestival” kan bli en rejäl morot. Iallafall om de har valt att tävla med mer udda raser och därför känner att de till och från kämpar i motvind.

Och visst kan man tycka att de blir kvoterade till en ”rasfestival”. Men vad är det för fel med det? Det bör finnas utrymme i agilityvärlden för olika slags ekipage och tävlingar. Den som inte tycker att det behövs en ”rasfestival” eller att tävlingen är töntig lär inte bli tvungen att varken delta eller arrangera.

Om nu SAgiK:s medlemmar håller med oss och bifaller motionen på årsmötet den 13 mars, vill säga, så att tävlingen införs under klubbens flagg. För annars blir det inget av den, trots att det finns de som tycker att ”det är ju bara att ordna en”.

Men det är liksom inte det som är grejen, alltså en enstaka tävling. Utan det jag ser framför mig är en årlig tradition – tävling och fest – som verkligen visar att inom agilityn behöver inte alla vara lika.

Foto: Mette Björne

Vår pausunderhållning på freestyle-SM

God jul

I år kunde jag inte välja, så det fick bli två julkort.

Foto: Robert Widholm

Välkommen 2016

Idag kom min almanacka för nästa år.

Det är sjätte året i rad som jag har beställt från personligalmanacka.se.

Och jag blev inte besviken denna gång heller.

Så här har mina senaste almanackor sett ut: 2012, 2013, 2014 och 2015.

Pinsamt värre, tyckte Garbo

Meta och Martina föreslår att
Chaplin har mognat. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Men faktum är att hon under våra tre senaste promenader vid Rävis, senast i dag, har skött sig så exemplariskt att jag har börjat fundera på om hon känner sig krasslig på nåt sätt.

Jo, jag vet. Det är typiskt mig.

På den första av dessa promenader, alltså för en vecka sen när jag och flickorna var ensamma, var det som om en pollett äntligen trillade ner. ”Aha! Så du menar att om jag håller mig nära dig får jag godis var femte meter? På fullt allvar?”

Precis som Garbo hoppade hon upp på varenda stock och sten som hon såg. Och ja, jag belönade. Som vanligt. Det är bara det att hon tidigare inte har haft tid att märka riktigt hur generös jag har en tendens att vara.

Men, men. Bättre sent än aldrig. Chaplin är sju år och fyra månader.

Själv lyckades hon, jag tror att det var kanske förra vintern eller i våras, lära Garbo en sak som jag hade misslyckats med i tio år.

När vi kommer ner på en otrafikerad grusväg mitt i Rävis-skogen, där det händer att en del rider med hästar, så har Garbo nästan alltid dragit iväg med fullt drevskall. Typ 100 meter eller så, och sen har hon vänt

Jag är övertygad om att hästspåren oftast har varit gamla, det har liksom varit blotta tanken som har fått henne att gå igång. Hon kan göra likadant i skidspår och även efter människodoft. Och just vid den här grusvägen har det hela liksom blivit en reflex. För hon har inte först konstaterat att det faktiskt finns nåt spännande spår att följa.

Chaplin har förstås genomskådat det där för länge sen. Och vid det här speciella tillfället slängde hon sig runt halsen på Garbo, precis när hon drog iväg. Jag uppfattade situationen som: ”Ska du busa nu igen? Då hakar jag på.”

Garbo kom av sig helt. Hon såg ut att tycka att det hela var mycket pinsamt. För hon har aldrig har uppfattat det som hon gör på grusvägen som bus, utan hon har alltid tagit sitt superkorta ”drev” på blodigt allvar. Men sen dess har hon aldrig mer gjort så.

Att Chaplin vid ett enda tillfälle avslöjade Garbos bluff bröt alltså beteendet. Och tänk som jag till och från har kämpat för att lyckas med samma sak. Snacka om att vara en värdelös taxtränare.

Det är klart att det bara har varit att koppla henne. Och oftast har jag ju gjort det. De gånger som jag har slarvat har det dock varit omöjligt att få Garbo att behärska sig.

Men tack vare Chaplin tajming och humor är beteendet nu helt utsläckt. Iallafall på den platsen.

Stilstudie på målhindret

Jag ser som vanligt inte klok ut, men Garbo är fin på bilderna som Robban tog när vi gick i mål i agilityloppet i lördags.

Det blev en överraskning för taxfröken att han satt där, för hon hade inte träffat honom före loppet. Men att hälsa hade hon förstås inte tid med, eftersom falukorven hägrade.

Och ja – Garbo är lite väl lurvig just nu. Under veckan som kommer måste jag ta mig tid och trimma flickorna. Nu har jag dessutom hittat en ljudbok som jag kan lyssna på under tiden. Det brukar gå lite lättare då.

Garbo kan fortfarande

Lyckligare än så här blir sällan nån av oss.

För efter alla dessa år är det fortfarande sjukt kul att tävla agility med entusiastiska och välutbildade Garbo.

Jag är faktiskt fortfarande lite småhög av gårdagens adrenalinkick i Stockholms Hundsportcentrum.

De första sekunderna av vårt agilitylopp saknas på filmen. Banan började med ett hopphinder, tunneln under balansen och sen gungan. Jag skickade iväg Garbo och sprang direkt bort till slutet av gungan. Resten finns med på filmen.

Så här såg banskissen ut.

Även vårt hopplopp blev bra. Vi gjorde bara en pytteliten miss i början, så att Garbo råkade ta hinder två från fel håll. Antagligen för att vi jagade upp varann.

Misslyckad noseworkträning

Vi har så klart inte alls tränat så mycket nosework den senaste månaden som jag hade tänkt. Men för ett par veckor sen var Chaplin och jag med på ett andra och, för denna höst, avslutande kurstillfälle.

Hundarna fick söka små, små kongbitar med en droppe eukalyptushydrolat på. Mest var vi utomhus. Vid en container, vid en vägg med träbackar och vid en husfasad. Chaplin jobbade på bra och uppskattade att få leka med kongen på snöre.

I går kväll kom Meta och jag också iväg till Bromma Blocks-garaget där vi tränade en stund, på kongbitar utan eukalyptusdoft. Då gick det betydligt sämre, för att inte säga helt åt helvete. Jag är inte säker på varför, men jag var gråtfärdig när jag åkte därifrån.

Förmodligen är jag alldeles för dålig på att räkna ut var doften kommer att hamna för en pytteliten hund. Dessutom verkar Chaplin tycka att det är läskigt att klättra på grejer när hon söker. Sen har vi kanske tajmat belöningen fel. Men framför allt blev hon nog skrämd när belöningskongen dunsade in i gallret framför nosen på henne där en kongbit var gömd.

Det hela slutade iallafall med att Chaplin backade så fort hon kände doften av kongbitar. Hon ville inte gå i närheten av dem, utan såg mest besvärad och ynklig ut. Som om det hela var en förbudsövning.

Nu måste jag se till så att vi lyckas under nästa träningspass. Jag tänker inte lämna nåt åt slumpen.

En liten tröst i gårdagens eländet var att jag också hade stjärnan Garbo att träna med. Hon skötte sig perfekt, trots att hon har tränat ännu mindre än Chaplin. Eller kanske därför. Det kan ju vara så att jag bara inte har hunnit förstöra hennes noseworkglädje än… Hoppas verkligen inte det.

Meta tog några bilder på mig och Chaplin under sista kurstillfället.

Bilder från hundkappträningen

Så här fina bilder tog Boel Lundberg när taxflickorna testade hundkapp för tre veckor sen.

Och den här läckra bilden tog Robban dan före, det vill säga den 16 oktober, när det var tävling på samma bana. Lite maffigare stuk på den aktiviteten, men va fan…