Höjdskräck

Usch, jag känner mig som ett svin och är så sjukt ledsen.

Har varit och tränat agility med flickorna på Stockholmsavdelningen ikväll. Garbo fick köra av sig inför Fagerstatävlingen på söndag. Och så klart repetera ”ut”.

För Chaplins del tyckte jag att det var lämpligt att träna upplopp med hopphinder som står på linje, men lite förskjutna. Hon har ju en tendens att springa förbi hopphinder i slutet av banor. Så här förväntansfull var hon.

 

Jag la hindren på mellan 25 och 29 cm, typ. Och baklängeskedjade.

Första skicken, när det alltså inte var så många hinder i rad, hade hon rätt bra fart och tog sig hyfsat smidigt över. Men ju längre sträckan med hinder blev, desto mer taxerade hon och dämpade farten. Till slut ville hon knappt springa. Och när jag jagade på henne kraschade hon in i sista hindret.

Det här går inte. Jag kan inte utsätta min älskade lilla kompis för sånt. Tänk om hon skadar sig.

 

Så här hög är lägsta hinderhöjden i small, det vill säga ”bara” 28 procent högre än Chaplin. Och så låga hinder väljer ingen domare.

 

Så här hög är den högsta hinderhöjden i klass I och II small, det vill säga 54 procent högre än Chaplin. Det är den vanligaste höjden i klass II och lagklasser.

 

Så här hög är högsta hinderhöjden i klass III small, det vill säga 80 procent högre än Chaplin. En hel bana med så höga hinder kan hon inte ta sig runt. Det är jämförbart med när stackars Diva, knappt 25 cm hög, tvingades hoppa maxade minihinder på 45 cm. Vilket hon så klart inte klarade – och vilket de flesta idag tycker är helt absurt att utsätta en liten och tung smallhund för.

Uppenbarligen tycker Chaplin att hindren är jättehöga. Och det är de i förhållande till henne. Det går lättare om hon inte hinner se dem så länge, det vill säga om vägen svänger mer. Men eftersom jag – på grund av just hinderhöjden – aldrig kommer att kunna flytta upp henne till klass III, så är vägen sällan särskilt krokig när vi tävlar.

Jag är så jävla trött på agilityreglerna och många av domarna att jag kan spy. För vore det inte för hinderhöjden skulle det inte vara några större problem.

Chaplin gillar verkligen agility. Iallafall när hon får ta balanshinder, slalom och av någon märklig anledning säcken. Men raksträckor med hopphinder är rena döden. Både för hennes fart och självförtroende.

Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag har tränat som fan på lägre hinder. Och då kan det vara en himla sprutt på henne. Men successivt har jag varit tvungen att höja hindren och träna tävlingslikt. Annars kroknar hon redan vid de första hindren när vi tävlar. Hon får höjdskräck, upplever ett gigantiskt motstånd, taxerar, tvekar och springer knappt.

Chaplin är i vältränad och har bra kondition. Sen har hon inte den motivation och kraft i kroppen som Garbo har, trots att hon bara är tre centimeter högre. Men hela Chaplin är liksom klenare, förutom att hon har en enorm bröstkorg i förhållande till resten av kroppen.

Visst skulle jag kunna träna mer hoppteknik än jag gör. Det tycker hon dessutom är jätteroligt. Men jag vet inte vilka övningar jag borde göra för att få henne att tycka att det är mindre svårt att hoppa högt över en hel bana.

 

Jag avslutade dagens träning med lite studshopp. Även den övningen innehöll för höga hinder för Chaplin, eftersom det inte gick att sänka alla tillräckligt mycket för en XS-hund. Men hon blev iallafall glad igen.

Själv mår jag asdåligt när jag tänker på nästa veckas lagtävling. Tänk om det blir en massa raksträckor. Tänk om hindren är 30 cm höga. Det känns verkligen för jävligt att jag tycks bli tvingad att pensionera en egentligen entusiastisk och fullt frisk fyraåring.

Kom för fan inte och säg att agility är en sport som passar de flesta hundar. För det är inte sant. Inte med nuvarande regelverk iallafall. Men om det finns nån träning som kan tänkas hjälpa – ge mig gärna konstruktiva och realistiska tips.

Detta inlägg publicerades i Agility, Chaplin, Regler, Träning. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Höjdskräck

  1. humlespunk skriver:

    Jag kan inte annat än att hålla med dig om den ”hopplösa” känslan – Humlehunden är 24 cm och jag skulle inte drömma om att träna på maxad smallhöjd med henne. Och då är hon ändå lätt i kroppen och klarar enstaka högre hopp.
    Men att ställa upp henne för start framför en maxad klass tre-bana… Det är ett otroligt effektivt sätt att släcka träningsviljan hos henne. Så det gör jag inte.

  2. Ninnie Lindvall skriver:

    Agility är en sport som passar de flesta hundar. Men varför ska vi nöja oss med det. Agility borde vara en sport för ALLA hundar. Reglerna borde kunna anpassas så att de tar hänsyn till alla hundars fysiska förutsättningar. Fem storleksklasser, kanske 😉 Hur svårt kan de va’

  3. Pingback: Agility ska svänga | Allroundtax blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s